Kapitel 5

"Här måste det vara" tänkte Lala, och gick in i den stora byggnaden.
"Det här måste vara stadshuset" 
Det var väldigt tomt, för att vara så stort.
Hon såg en skylt på en dörr.
Stadsministern stod det.
Hon gick in, och kom in i ett annat rum.
Där satt en kvinna vid en dator.
När hon tittade upp såg hon skräckslagen ut.
- Hej, jag söker stadsministern, sa Lala.
- Det är du, sa kvinnan förundrat.
- Så det jag hört är sant.
Lala förstod inte vad hon menade.
- Det har verkligen kommit en alien till Sunlit Tides.
Lala blev fruktansvärt upprörd.
Hon tog två stora kliv fram, lyfte armen och drämde till kvinnan.
- Wow! Jag slog till en alien! sa Lala med samma förundrade uttryck som kvinnan.
Sen gick hon rakt in i nästa rum.

Inne i det rummet satt självaste stadsministern.

Lala var oerhört frustrerad.

Hur skulle hon göra för att få ett stopp på alla dessa dumheter?

Stadsministern tog upp sin mobiltelefon.

- Vakter, skynda! Alienen är här!

Då fick Lala en idé.

- Nej! skrek hon.

- Säg till de att inte komma!

- Och varför skulle jag göra det?

- Därför annars kallar jag på en alienarmé som attackerar Sunlit Tides.

Stadsministern såg rädd ut.

- Ni behöver inte komma, sa han sen in i mobilen.

Sen stoppade han den i fickan igen.

- Ställ dina krav, sa han.

Lala var nöjd.

Hon tänkte på vad hon ville.

- Först och främst, sa hon.

- Så vill jag att ni slutar följa efter mig.

Stadsministern skrev ner på ett papper.

- Sen vill jag att ni avrättar Tony Branson.

Stadsministern såg orolig ut.

- Jag är ledsen, men vi avrättar inte folk här, sa han.

Lala blev besviken.

Hon kom inte på något mer hon ville.

- Jag vill ha pengar, sa Lala.

- Vi har inte mycket att avvara, sa stadsministern försiktigt.

- Men ge mig det ni kan avvara då, sa Lala.

 Med sig hem fick hon sjuhundra kronor.
När hon insåg att hon fortfarande hade träningskläder, åkte hon hem och bytte om.
När hon hittade Marabou såg han ut att vara väldigt ledsen.
- Vad är det vännen? frågade Lala.
Han krafsade i marken.
Mår dåligt.
- Jag ska se vad jag kan göra, sa Lala.

Eftersom hon visste så lite om enhörningar var hon tvungen att ta reda på mer, för att veta vad problemet var.

Hon åkte därför till biblioteket.

Hon letade länge utan att hitta något.

Sen såg hon en hylla med texten Böcker från Moonlight Falls.

När hon letat en stund i den hyllan hittade hon en bra bok.

Hon bläddrade och hittade det hon sökte.

Tama enhörningar, problem.

"Perfekt" tänkte Lala.

Om du har en enhörning, är den vanligaste orsaken till att den mår dåligt att den känner sig ensam.

Enhörningar är flockdjur, de mår dåligt om de inte umgås med andra enhörningar på länge.

 "Är det sant?"
"Måste han gå?"
Lala gick längs strandkanten och tänkte på det hon just läst.
Skulle hon bli tvungen att säga hejdå till sin allra bästa vän?
Hon kollade på när solen steg borta vid horisonten.
"Han ska inte behöva må dåligt".

Hon gick hemmåt.

När hon kom hem berättade hon allt för Marabou.

Han började skrapa i marken.

Efter ett tag såg Lala orden på marken.

Jag kommer aldrig glömma dig.

- Jag kommer aldrig glömma dig heller, sa Lala och kramade om sin bästa vän.

- Jag hoppas vi ses någon gång, sa Lala.
Marabou nickade och sprang iväg.
Lala tittade bort mot honom och kände hur tårarna kom.

"Det var det bästa" tänkte Lala, men kunde inte hindra tårarna.
Hon gick och gick.
Det ända hon kunde tänka på var allt dåligt som hänt henne.
Förra gången hade allt varit så bra.
Hon hade blivit känd!
Det var hon här också, men på ett dåligt sätt.
Då hade hon inte behövt någon som hjälpte henne genom svåra saker.
Allting hade varit så lätt förra gången.
"Jag saknar Leon! Och Maya! Och Ryan! Och Bronze, och Marabou!"
Hon saknade alla så otroligt mycket.
Hon hade kommit fram till något slags torn.
Hon gick upp.
Man kunde se hela staden där uppifrån.
Hon torkade tårarna.
"Det kommer bli bra" tänkte hon.
"Allting kommer bli bra".