Angel satt och lekte med en boll och verkade inte ens märka att de var där.
De hade ingen lust att gå hem, så de satte sig ner på golvet och somnade.
När Angel såg att det satt sovande människor utanför hennes revir blev hon nyfiken. Med vetskapen om att de inte kunde nå henne på grund av den osynliga vägg som var emellan dem, smög hon fram mot dem.
Varför kändes dessa filurer så bekanta?
Varför fick de Angels tankar att bli alldeles snurriga?
Hon gick bort från dem.
Det tog ett bra tag innan de vaknade igen. Det verkade som att de skulle gå.
En av dem torkade bort en tår och viskade:
- Hejdå Angel.
Angel sneglade på den orangea figuren som var på väg att gå sin väg. Det var nästan som att den hade pratat med henne.
Människorna gick sin väg och Angel kunde slappna av igen. Fast hennes tankar skenade fortfarande iväg. Varför kände hon såhär?
Peach, Bamboo, Sei och Azai gick ute i regnet. De kunde mycket väl ta en taxi eller liknande hem, men de hade ju inte precis bråttom.
Angel sov oroligt den natten. Hon gnydde och rullade runt. Forskarna iakttog henne.
Varför reagerade hon såhär?
Hon vaknade med ett ryck.
Hon var annorlunda. Hon tittade sig skrämt omkring. Men nu med en människas ögon.
Hon reste sig upp och gick med skakiga ben fram till glaset. Hon bankade på det.
- Släpp ut mig! ropade hon.
Forskarna hade inte mycket till val, de kunde inte hålla en människa inlåst på det sättet. Fast egentligen hade de ju haft det hela tiden. Eller hade de? Hon hade ju varit en tiger.
Sådana tankar gör en lätt förvirrad, så forskarna slog bort dem och hjälpte istället Angel ut.
De försökte prata med Angel under tiden som hon gjorde sig i ordning, men hon var inte särskilt pratglad.
När hon kände sig klar lämnade hon den märkliga byggnaden utan ett ord, och gick med osäkra steg hemåt.
När hon anlände till sin hemtomt tog hon ett djupt andetag. Hur skulle hennes familj reagera på att hon var tillbaka? Hon tog de sista, vingliga stegen fram till dörren.
