fredag 20 juni 2014

Kapitel 58

Efter att ha ätit sig mätt på pasta var Fudge trött på att sitta inne. Hon gick ut i trädgården och kände genast igen lukten av tårta.
Hon skyndade sig åt hållet där lukten kom ifrån och hittade snabbt källan.
En stor tårtbit som låg och väntade på henne. Inte kunde hon neka till det. 


Hon var precis på väg att ta en rejäl tugga av den söta bakelsen när den stora plantan, som tårtbiten vilat i, nafsade i sig henne i en enda monstruös tugga.


Den tuggade och tuggade men lyckades inte svälja den gamla filuren.
Efter några minuter tröttnade den på det eviga tuggandet och spottade ut Fudge igen.


Man skulle kunna tro att Fudge skulle vara skadad, och livrädd, men hon kände sig bara äcklad över all tonfisk som fanns i den där plantan.


Hon visste inte riktigt om hon skulle skälla på plantan, eller vad hon skulle göra, men hon glömde allt som hade med galna koplantor att göra när hon hörde musiken från en gungande solros någon meter bakom henne. Hon stampade glatt dit och dansade i otakt till musiken.


Det såg rätt hemskt ut, men hon hade väldigt roligt när hon dansade där i trädgården och såg solen gå ner långt borta.


Samtidigt kom Peach och Bamboo gående längs vägen. De var på väg hem efter en lång promenad.


Peach gick ofta på promenader, men då gjorde hon det ensam, för att rensa tankarna.
Den här gången hade Bamboo följt med henne. De kände båda två att det var dags att prata ut om saker och ting. De hade varit ute och vandrat nästan hela dagen, men det hade varit otroligt skönt att få dela med sig av alla känslor som de båda hållit kvar inom sig.
Peach hade berättat om sorgen över att Tsai dog, sorgen över att alla som hon älskade dog. Hon berättade om oron över Angel, och oron över att bli lämnad ensam kvar i jordelivet.
Bamboo berättade om sin oro över Alexandro. Sedan gick de där och pratade. De pratade om sorgliga saker, om glada saker, och om saker som inte kan placeras in i någon speciell känsla. De pratade om oron för framtiden, och de pratade om sin barndom.


 När de återvände hem spurtade en blöt Angel fram till dem.
- Mamma! Bamboo! ropade hon.


Peach kunde inte tro sina ögon. Det var verkligen hennes dotter som stod framför henne.
Hon kramade om henne och lät tårarna rinna.
- Jag har varit så orolig, viskade Peach.


De höll om varandra ett bra tag innan Angel började skruva lite på sig.
- Det är en sak jag måste berätta... började hon.
Men hon hann inte fortsätta förrän Fudge kom skuttande mot dem. Hon klappade Peach uppmuntrande på armen.
- Nu är hon tillbaka, sa hon förstående.
- Du behöver inte vara orolig längre.
Fudge förstod inte själv riktigt vad hon så, lika lite som någon annan gjorde det.
- Det var det här jag behövde prata om, sa Angel.
- Det här? utbrast Fudge förnärmat.
- Jag har faktiskt ett namn!
- Det här är Fudge, sa Angel oroligt.
- Hon är på semester här. I vårt hus.
Fudge såg ut att fundera en stund innan hon kom fram till att Angel hade sagt rätt namn och nickade belåtet. Peach tittade skeptiskt på den gamla kvinnan. Men hon kunde inte förmå sig att sparka ut den arma gamla gumman nu när Angel redan bjudit in henne.


Men hon fick flytta till gästrummet. När de faktiskt hade ett tomt gästrum så fick det ju komma till användning.
Det hade blivit mörkt, så alla började krypa till sängs.





Azai låg och tittade på Angel och Sei och lyssnade på snarkningar runtom på tomten.


Efter en stund somnade även han.


Natten flöt fram, och några timmar senare var Angel och Sei i full gång med annat än sömn.
De var så upptagna att de inte ens märkte den vithåriga figuren som strosade förbi.


Fudge gnolade tyst på en sång medan hon gick in i nästa rum.
- Vad är det här!? utbrast hon förskräckt, men samtidigt nyfiket, och skrämde vettet ur Sei och Angel.
Fudge gjorde sig redo att slåss mot den skrämmande maskinen medan Sei och Angel snabbt drog på sig något.


De rusade in i rummet och möttes av Fudge som slog sin lilla näve i den hårda metallen och orsakade ingenting, förutom smärta i sin hand.
- Vad i hela helvete gör du här!? utbrast Sei.
- Jag går i sömnen, sa Fudge med ett leende.


- Men du är ju vaken, sa Angel förvirrat.
- Ja du, det är jag, så märkligt, sa Fudge uppriktigt förvånad.
- Jag har gått i sömnen så länge jag kan minnas, sa hon sen.
- Men om du går när du sover, hur kan du då komma ihåg det?
Fudge fortsatte prata som om hon inte ens hört frågan, vilket inte skulle vara särskilt förvånande om hon faktiskt gjort.
- När jag var fem så gick jag in hos grannarna och tog deras katt i sömnen, sa hon frånvarande.
- Den var gul med blåa ränder tror jag, men den rev mig så jag slängde iväg den på gatan. Nästa dag kom grannarna in och frågade om vi sett den men vi sa nej. Fast jag visste. Den hade krupit iväg mot motorvägen.

Hon kliade sig i pannan och Sei och Angel stirrade på henne.
- Jag ska nog gå och sova lite till, sa Fudge med en gäspning och gick därifrån.


Sei och Angel gick och la sig igen de med, väldigt förvirrade.
När Fudge kommit ut ur trädhuset hade hon glömt att hon var trött, och att hon skulle sova, så hon gick och fiskade.


Efter en stunds fiskande utan någon napp (förmodligen för att hon varken hade bete eller krok på sin lina) gick hon en sväng. Hon fick syn på två maffiga torn och gick ditåt.
Hon hade kommit till Sunlit Tides militärbas.


Hon gick in i sovstugan och klampade förbi alla de sovande militärerna. Hon kom in till badrummet och fick syn på de smutsiga handfaten. Plötsligt fick hon för sig att hon verkligen behövde tvätta händerna.


När hon ansåg att hennes händer var fläckfria gick hon ifrån militärbasen och fortsatte mot en lustig byggnad som hon sett på vägen till militärbasen.
Det var tydligen ett café, och de hade just öppnat för dagen.
Fudge strosade obesvärat in och fixade sig en glass.


Hon satte sig vid ett bord och slickade på sin glass medan hon blickade ut över det folktomma caféet.


När glassen var slut lämnade hon struten på bordet och vandrade därifrån.
Hon gick till sjukhuset, och tänkte att hon skulle kolla upp sig förkylning, som hon var säker på att hon hade, trots att hon varken nös eller var snorig.


Efter att ha suttit och väntat en stund, och lekt med leksakerna, orkade hon inte längre och gick därifrån.
Hon låg nöjt medan hon vandrade vidare.
"Vilken härlig semester" tänkte hon.


Hon gick upp för en kulle och hittade ett mysigt litet ställe med bastu.
Hon öppnade glasdörren och möttes av två förvånade blickar. Det ena var en man med alldeles blåa ben, och det andra var en kvinna som låg i lera i badkaret.


Fudge började fnissa.
- Vad har hänt med dina ben? frågade hon mannen.
Man kunde se att han blev sårad. Eller rättare sagt, alla förutom Fudge hade sett att han blev sårad. Han gick sin väg.
Fudge blev snopen.
Kvinnan i karet gav henne en märklig blick.
- Nu har du legat där länge fröken, maka på dig, sa Fudge.
Kvinnan reste sig osäkert upp och hoppade ur badkaret. Sen gick även hon sin väg.


Fudge fyllde badkaret med varmt vatten och satte sig ner och lekte med en badanka.


Medan Fudge var ute på äventyret var läget lugnt hemma. Men mystiska saker hände alltid i staden...


torsdag 19 juni 2014

Kapitel 57

Solen steg sakta på himlen, och en gammal dam kom vandrandes mot tomten med en stor resväska i handen.


Hon tittade runt medans hon gick. Det var en av de märkligaste tomter hon sett. Märkliga hus, märkliga växter, till och med himlen såg märklig ut härifrån. Det var perfekt.
Hon stannade utanför det stora trädhuset, och funderade på hur i all sin dar man skulle ta sig in, när hon fick syn på Sei och Angel.
- Hallå där turturduvor! ropade hon.
- Kom hit och hjälp en gammal dam istället för att hålla på med sånt där trams!
Ungdomarna tittade chockat åt kvinnans håll. De hade inte varit beredda på att bli störda, speciellt inte av en total främling.  



Angel och Sei gick fram till henne, men de visste inte vad de skulle säga. Det var tyst en lång stund innan den gamla damen pratade igen.
- Har ni glömt hur man pratar eller? frågade hon otåligt.
- Vem är du? fick Angel ur sig.
- Jag? Ja, det ser du väl att jag är jag. Vad är det för en konstig fråga?
- Ja, men jag menar... Vad heter du? Och vad gör du här?
- Mitt namn, mitt namn... muttrade damen och började rota i sin väska.
Tillslut fick hon upp en lapp med slarvig text på.
- Jag heter... började hon. Det syntes att hon ansträngde sig för att läsa det som stod på den lilla lappen. 
- Edgu... försökte damen, men det lät bara som sludder.
- Jag tror att du har den på fel håll, sa Angel och pekade på lappen.
Damen gjorde en förbryllad min och vände på lappen.
- Ah! utbrast hon.
- Fudge är mitt namn, sa hon nöjt.
- Okej, hejsan Fudge! Trevligt att träffas. Men får man fråga vad du gör här? frågade Angel försiktigt.
- Fråga kan du, men jag vet inte om jag kan svara, sa Fudge fundersamt.
- Vet du inte vad du gör här? frågade Sei.
- Det är väl klart jag gör dumsnut! Jag kan bara inte komma ihåg det.
Angel fick hålla sig för skratt.
- Seså, häng inte bara där, visa mig till mitt rum!



- Ditt rum? Jag tror nog du har kommit fel, det här är inget hotell, det är vårat hem.
- Det vet jag väl. Tror du jag är dum eller? 
Sei och Angel stirrade oförstående på Fudge. Fudge stirrade tillbaka med en irriterad blick en stund.
- Nej vänta! skrek Fudge helt plötsligt, så att både Angel och Sei hoppade till.
- Nu vet jag varför jag är här! Jag ska på semester, sa hon stolt.
- Men vore det inte bättre att bo på ett hotell då? frågade Sei förvirrat. Fudge blängde på honom.
- Jo, det sa resebolaget också. Men det lät så nedrans tråkigt, så jag gick hit istället.
Hon log mot dem.
- Ni kan lita på mig. Jag är lika pålitlig som... Hon tänkte en stund.
- Som något som är ruskigt pålitligt.
Angel granskade den gamla kvinnan. Hon verkade vara mentalt förvirrad, och det verkade inte vara en särskilt smart idé att låta henne bo i deras hus. Men inte kunde de bara lämna henne på gatan.
- Men milda Matilda vad lång tid det kan ta att öppna en dörr, sätt fart nu! sa Fudge otåligt.



Angel tog ett par osäkra steg fram till dörren och öppnade den.
- Äntligen! sa Fudge lättat och promenerade in.
Hon gick nerför trappan som om hon visste precis vart hon skulle. De kom ner till Angels rum, och möttes av en dyster Azai som låg och surade på golvet.
Fudge gick rakt fram till honom.
- Vad är detta? frågade hon nyfiket.
- Det är min tiger, Azai, sa Angel osäkert.
- Åh, sa Fudge drömmande.
- Jag hade också en tiger när jag var ung. Fast han var mycket mindre. Och så var han grå med rosa fötter och svans. Och så bets han den jäkeln. 
Angel visste inte vad hon skulle svara, men hon behövde inte tänka länge, för Fudge hade redan börjat gå vidare.



Hon la sig ner i Angels säng och såg ut att ha det bekvämt.
- Är det här jag ska sova? frågade hon.
- Ehm, nej, där sover jag, sa Angel.
- Men vi ska nog hitta något åt dig.
Sei gav henne en blick som sa "är du helt från vettet!? hon kan ju vara en galen mördare!". Men Angel bara ryckte på axlarna och började gå upp för trappan.



Det enda stället Angel kunde komma på var Peachs gamla sovrum i det andra huset, så hon gick ditåt.
Fudge studerade nyfiket sina fötter medan de gick över gräsmattan, och såg ut att kunna snubbla över varenda grästuva de stötte på.
Det tog inte lång tid att nå Peachs gamla rum, men Fudge blev förundrad över varenda växt, varenda apparat, varenda möbel, ja hon blev förundrad över allting, på vägen dit. 
När de anlände till det lilla rummet, sprängfyllt med orange, nickade Fudge belåtet.
- Det här blir bra, sa hon och satte sig i sackosäcken i hörnet.
Varken Sei eller Angel visste riktigt vad de skulle göra. De stängde dörren och lämnade Fudge i rummet. Det var en underlig känsla att lämna en vrickad gammal tant i sitt eget hem. 
Angel beslöt sig för att gå och förklara situationen för Peach.



Angel och Sei letade igenom hela tomten efter Peach, men hon var puts väck. Likadant med Bamboo.
- De är säkert bara ute på promenad eller något, jag är säker på att de snart är tillbaka, sa Sei lugnande.
Eftersom det var fint väder passade Sei och Angel på att bada en stund. Poolen brukar för det mesta stå tom, när inte Azai får för sig att bada i andras pooler än sin egen. Så det var ju bra att den kom till användning.


Fudge satt och funderade på vad hon skulle hitta på. Vad gjorde man egentligen på en semester?
Senaste gången hon var på semester måste ha varit när hon var åtta år och besökte sin farfar som bodde fyra kvarter bort.


Hon reste sig upp och öppnade dörren. Hennes blick föll på kylskåpet. Hon kilade fram till det i sin märkliga gångstil, och rotade runt lite.
Hon bestämde sig för att laga den mest spektakulära pastarätt någon någonsin skådat.



Det började bra. Alla ingredienser (pasta, ost, mjöl och paprikapulver) hade blandats i kastrullen och ställts på spisen, och inget brann. Än.



Fudge stod och rörde om i sitt mästerverk när hon kände att hon verkligen behövde gå på toaletten.
Hon skyndade sig till badrummet. När hon slet upp dörren och såg det gyllene badkaret glömde hon både bort sin nödighet och sin pasta.
Hon skruvade på rattarna som satt på en av sidorna, och badkaret fylldes snabbt med vatten.



När vattennivån var lagom hoppade hon i. Hon satt i sitt bad och sjöng så högt (och falskt) hon kunde.
Enligt henne själv fanns det inget vackrare för ett människoöra att höra än hennes sång. Enligt alla andra var det inte riktigt så.
När hon kände sig ren klädde hon sig och lät det ljumna vattnet vara kvar i badkaret.
Den fantastiska pastan hade helt försvunnit ur hennes medvetande, och hon bestämde sig istället för att kolla på tv. När hon satte på den var hennes favoritprogram igång. Eller hon trodde i alla fall att det var hennes favoritprogram, hon hade inte kollat på tv på jättelänge. Och inte kunde hon komma ihåg vilka program som var bra och vilka som inte var det.



Hon somnade snabbt när hon insåg att hennes favoritprogram handlade om en gubbe som pratade om växter.
Där låg hon en stund innan hon vaknade av att gurkmejan i hennes dröm hade tagit slut.



Efter att ha sovit kände hon sig lullig i huvudet, så hon bestämde sig för att fixa en kopp kaffe. Hon rotade runt i alla skåp tills hon hittade en använd kopp som stått på köksbänken hela tiden. Hon ställde den i kafferoboten och tryckte på några knappar.
Till hennes förvåning fungerade det faktiskt, och hon la huvudet på sned när koppen sakta fylldes med kaffe.
När det slutat rinna kaffe ur maskinen tog hon koppen och började smutta lite på den beska vätskan. Efter några klunkar insåg hon hur förfärligt äckligt det var. Hon tog en sista, stor klunk, och hällde sen ut resten på golvet.



Hon vädrade i luften och kände lukten av något mer än bara unket kaffe. Hon kände lukten av utsökt pasta.
Hon såg kastrullen stå och ryka och undrade vilken idiot som hade lämnat den där. Hon tog den försiktigt bort från spisen och hällde upp det i en skål. Hon tog en mindre skål och hällde upp en portion till sig själv.
Det luktade hemskt och smakade likadant.
"Mums" tänkte hon och proppade i sig hela sin portion.
Sen klappade hon sin mätta mage.
"Det här måste vara den bästa semestern jag varit på på flera år" tänkte hon sedan nöjt.



onsdag 18 juni 2014

Kapitel 56

Sei strosade runt i trädgården, så som han oftast gjorde nuförtiden. Han såg att Azai stod en bit bort från tomten, och lekte med någon. Men vem skulle vilja leka med en tiger? Sei visste bara en person i hela världen som skulle komma på tanken att leka kull med en tiger. Han började springa.


- Angel! ropade han.
Angel tittade upp och fick se Sei komma springande. Hon hade trott att det skulle vara förfärligt att möta de andra i familjen igen, speciellt Sei, men nu kändes det bara skönt att se ett bekant ansikte.
- Du är tillbaka! sa Sei, andfådd efter att ha sprungit så snabbt han kunnat. 
- Ja, jo... Det tror jag, sa Angel och granskade sina armar.
- Släppte de bara ut dig? frågade Sei nyfiket.
Angel tog ett djupt andetag. Det var inte mycket hon visste, men hon kunde berätta det lilla som fanns kvar i hennes medvetande.
Hon visste att hon attackerat en skola, och att det var därför hon hamnat på psyket, för det hade läkarna berättat för henne. Men det senaste hon kunde minnas var att hon vaknade och var instängd i ett tomt, vitt rum. Hon hade knackat på glaset, och de hade släppt ut henne. De hade hjälpt henne fixa något ordentligt att ha på sig, och sen hade de berättat var hon bodde.
Allt var rätt märkligt, hon kunde inte komma ihåg någonting alls sedan de återvänt från framtiden, vilket måste varit väldigt länge sen. Hon kom ihåg alla människor, alla känslor, men inga händelser. Hon visste att det hade hänt många dramatiska saker, men hon kunde inte för allt i sitt liv komma på vad. 


- Nåja, sa Sei och tog ett steg närmare henne.
- Det viktiga är att du är tillbaka.
Angel tänkte att hon borde rygga tillbaka, att hon inte gillade Sei, för det gjorde hon väl inte? Men varför skulle hon inte tycka om honom? Han var ju jättetrevlig.


Sei kysste henne, och hon beslöt sig för att hon tyckte om Sei, trots vad hennes undermedvetna än sa.


Det slog så mycket gnistor om dem så man kan undra hur i hela världen Azai inte tog fyr.
Men han var bara butter över att han blev ignorerad.
"Jag går och sätter mig här borta då" tänkte han. Inte för att de skulle pausa sitt kärleksmakeri för att bry sig om honom. Han var ju bara ett fånigt husdjur.