Kapitel 56

Sei strosade runt i trädgården, så som han oftast gjorde nuförtiden. Han såg att Azai stod en bit bort från tomten, och lekte med någon. Men vem skulle vilja leka med en tiger? Sei visste bara en person i hela världen som skulle komma på tanken att leka kull med en tiger. Han började springa.

- Angel! ropade han.
Angel tittade upp och fick se Sei komma springande. Hon hade trott att det skulle vara förfärligt att möta de andra i familjen igen, speciellt Sei, men nu kändes det bara skönt att se ett bekant ansikte.
- Du är tillbaka! sa Sei, andfådd efter att ha sprungit så snabbt han kunnat. 
- Ja, jo... Det tror jag, sa Angel och granskade sina armar.
- Släppte de bara ut dig? frågade Sei nyfiket.
Angel tog ett djupt andetag. Det var inte mycket hon visste, men hon kunde berätta det lilla som fanns kvar i hennes medvetande.
Hon visste att hon attackerat en skola, och att det var därför hon hamnat på psyket, för det hade läkarna berättat för henne. Men det senaste hon kunde minnas var att hon vaknade och var instängd i ett tomt, vitt rum. Hon hade knackat på glaset, och de hade släppt ut henne. De hade hjälpt henne fixa något ordentligt att ha på sig, och sen hade de berättat var hon bodde.
Allt var rätt märkligt, hon kunde inte komma ihåg någonting alls sedan de återvänt från framtiden, vilket måste varit väldigt länge sen. Hon kom ihåg alla människor, alla känslor, men inga händelser. Hon visste att det hade hänt många dramatiska saker, men hon kunde inte för allt i sitt liv komma på vad. 

- Nåja, sa Sei och tog ett steg närmare henne.
- Det viktiga är att du är tillbaka.
Angel tänkte att hon borde rygga tillbaka, att hon inte gillade Sei, för det gjorde hon väl inte? Men varför skulle hon inte tycka om honom? Han var ju jättetrevlig.

Sei kysste henne, och hon beslöt sig för att hon tyckte om Sei, trots vad hennes undermedvetna än sa.

Det slog så mycket gnistor om dem så man kan undra hur i hela världen Azai inte tog fyr.
Men han var bara butter över att han blev ignorerad.
"Jag går och sätter mig här borta då" tänkte han. Inte för att de skulle pausa sitt kärleksmakeri för att bry sig om honom. Han var ju bara ett fånigt husdjur.