Kapitel 55

Dörren gick upp utan ett ljud.

Det var läskigt tyst inne i huset. De var ingen stor familj, det brukade inte låta mycket om dem i vanliga fall heller, och Angel var van vid tystnad vid det här laget.

Men detta var en annan slags tystnad. En sorgsen tystnad.

Det var tydligt att ingen var inne i detta huset för tillfället.

Hon kunde gissa sig till vad de andra gjorde.

Peach var förmodligen i trädhuset tillsammans med Tsai, och Bamboo nere i källaren tillsammans med Alexandro.

Sen kom hon ihåg, hennes pappa fanns inte längre.

Hon satte sig ner på en stol med en duns.
Azai sprang förmodligen runt utomhus och jagade fjärilar, och Sei. Sei brydde hon sig inte det minsta om. Hon hoppades nästan att han hade dragit sin kos. Att han aldrig mer skulle komma tillbaka.
Hon tänkte på hur lite tid hon faktiskt spenderat i detta huset. Hon hade växt upp i det stora trädhuset.
Tänk att det var hit Lala, hennes mormor, kommit. Att det var här hon påbörjade deras familj.
Ingen pratade någonsin om Lala, ingen pratade så mycket om det förflutna i över huvud taget.
Angel däremot, fick plötsligt lust att ta reda på allt om sin släkt. Vad hade hänt innan hon föddes? Vad hade hänt innan Lala kom till Sunlit Tides?
Sen kom hon ihåg vilken hopplös situation hon befann sig, och alla dessa tankar var som bortblåsta.

Hon reste sig upp och gick iväg från det deprimerande bordet. Det var för perfekt. Inte en endaste repa, inte en endaste fläck. Alldeles rent och slätt. Ingen är så perfekt.

Hon gick in till det rum som hon visste hade tillhört Peach. Så mycket det rummet hade att berätta.
Det var där Peach hade vuxit upp. Det var där hon hade spenderat en massa tid, tillsammans med hundarna Angelo och Caramel.
Det var där den märkliga pojken Ray, som hon hört så mycket om, fått bo senare.
Ingen av dem kunde haft det speciellt lätt. De var också som Angel, de var också annorlunda. Men ingen av dem hade ju hamnat på psyket.
Så mycket det rummet hade att berätta.
Men rum kan inte prata.

Hon gick ut från huset med bestämda steg.
Hon orkade inte med alla hemska minnen och känslor. Men det blev inte direkt bättre. Hon hade spenderat största delen av sin uppväxt utomhus.
Fast det skulle nog inte hjälpa vart hon än gick, man kan inte fly från sina känslor.

Plötsligt kände hon något kallt mot sitt ben. Hon hoppade till.
Hon tittade ner och såg att det var en nos. En nos som satt på en stor tiger.
Hon hade trott att det skulle vara hemskt att träffa de andra igen, men nu när hon såg Azai framför sig kände hon sig bara lättad.
Fast Azai är ju inte som de andra. Azai är Angels bästa vän, och han förstår henne.
Det är stor skillnad från resten av familjen.
Hon böjde sig ner och klappade honom. Han var glad över att hon var tillbaka. Mer än glad, han var överlycklig.