Kapitel 57

Solen steg sakta på himlen, och en gammal dam kom vandrandes mot tomten med en stor resväska i handen.

Hon tittade runt medans hon gick. Det var en av de märkligaste tomter hon sett. Märkliga hus, märkliga växter, till och med himlen såg märklig ut härifrån. Det var perfekt.
Hon stannade utanför det stora trädhuset, och funderade på hur i all sin dar man skulle ta sig in, när hon fick syn på Sei och Angel.
- Hallå där turturduvor! ropade hon.
- Kom hit och hjälp en gammal dam istället för att hålla på med sånt där trams!
Ungdomarna tittade chockat åt kvinnans håll. De hade inte varit beredda på att bli störda, speciellt inte av en total främling.  

Angel och Sei gick fram till henne, men de visste inte vad de skulle säga. Det var tyst en lång stund innan den gamla damen pratade igen.
- Har ni glömt hur man pratar eller? frågade hon otåligt.
- Vem är du? fick Angel ur sig.
- Jag? Ja, det ser du väl att jag är jag. Vad är det för en konstig fråga?
- Ja, men jag menar... Vad heter du? Och vad gör du här?
- Mitt namn, mitt namn... muttrade damen och började rota i sin väska.
Tillslut fick hon upp en lapp med slarvig text på.
- Jag heter... började hon. Det syntes att hon ansträngde sig för att läsa det som stod på den lilla lappen. 
- Edgu... försökte damen, men det lät bara som sludder.
- Jag tror att du har den på fel håll, sa Angel och pekade på lappen.
Damen gjorde en förbryllad min och vände på lappen.
- Ah! utbrast hon.
- Fudge är mitt namn, sa hon nöjt.
- Okej, hejsan Fudge! Trevligt att träffas. Men får man fråga vad du gör här? frågade Angel försiktigt.
- Fråga kan du, men jag vet inte om jag kan svara, sa Fudge fundersamt.
- Vet du inte vad du gör här? frågade Sei.
- Det är väl klart jag gör dumsnut! Jag kan bara inte komma ihåg det.
Angel fick hålla sig för skratt.
- Seså, häng inte bara där, visa mig till mitt rum!

- Ditt rum? Jag tror nog du har kommit fel, det här är inget hotell, det är vårat hem.
- Det vet jag väl. Tror du jag är dum eller? 
Sei och Angel stirrade oförstående på Fudge. Fudge stirrade tillbaka med en irriterad blick en stund.
- Nej vänta! skrek Fudge helt plötsligt, så att både Angel och Sei hoppade till.
- Nu vet jag varför jag är här! Jag ska på semester, sa hon stolt.
- Men vore det inte bättre att bo på ett hotell då? frågade Sei förvirrat. Fudge blängde på honom.
- Jo, det sa resebolaget också. Men det lät så nedrans tråkigt, så jag gick hit istället.
Hon log mot dem.
- Ni kan lita på mig. Jag är lika pålitlig som... Hon tänkte en stund.
- Som något som är ruskigt pålitligt.
Angel granskade den gamla kvinnan. Hon verkade vara mentalt förvirrad, och det verkade inte vara en särskilt smart idé att låta henne bo i deras hus. Men inte kunde de bara lämna henne på gatan.
- Men milda Matilda vad lång tid det kan ta att öppna en dörr, sätt fart nu! sa Fudge otåligt.

Angel tog ett par osäkra steg fram till dörren och öppnade den.
- Äntligen! sa Fudge lättat och promenerade in.
Hon gick nerför trappan som om hon visste precis vart hon skulle. De kom ner till Angels rum, och möttes av en dyster Azai som låg och surade på golvet.
Fudge gick rakt fram till honom.
- Vad är detta? frågade hon nyfiket.
- Det är min tiger, Azai, sa Angel osäkert.
- Åh, sa Fudge drömmande.
- Jag hade också en tiger när jag var ung. Fast han var mycket mindre. Och så var han grå med rosa fötter och svans. Och så bets han den jäkeln. 
Angel visste inte vad hon skulle svara, men hon behövde inte tänka länge, för Fudge hade redan börjat gå vidare.

Hon la sig ner i Angels säng och såg ut att ha det bekvämt.
- Är det här jag ska sova? frågade hon.
- Ehm, nej, där sover jag, sa Angel.
- Men vi ska nog hitta något åt dig.
Sei gav henne en blick som sa "är du helt från vettet!? hon kan ju vara en galen mördare!". Men Angel bara ryckte på axlarna och började gå upp för trappan.

Det enda stället Angel kunde komma på var Peachs gamla sovrum i det andra huset, så hon gick ditåt.
Fudge studerade nyfiket sina fötter medan de gick över gräsmattan, och såg ut att kunna snubbla över varenda grästuva de stötte på.
Det tog inte lång tid att nå Peachs gamla rum, men Fudge blev förundrad över varenda växt, varenda apparat, varenda möbel, ja hon blev förundrad över allting, på vägen dit. 
När de anlände till det lilla rummet, sprängfyllt med orange, nickade Fudge belåtet.
- Det här blir bra, sa hon och satte sig i sackosäcken i hörnet.
Varken Sei eller Angel visste riktigt vad de skulle göra. De stängde dörren och lämnade Fudge i rummet. Det var en underlig känsla att lämna en vrickad gammal tant i sitt eget hem. 
Angel beslöt sig för att gå och förklara situationen för Peach.

Angel och Sei letade igenom hela tomten efter Peach, men hon var puts väck. Likadant med Bamboo.

- De är säkert bara ute på promenad eller något, jag är säker på att de snart är tillbaka, sa Sei lugnande.

Eftersom det var fint väder passade Sei och Angel på att bada en stund. Poolen brukar för det mesta stå tom, när inte Azai får för sig att bada i andras pooler än sin egen. Så det var ju bra att den kom till användning.

Fudge satt och funderade på vad hon skulle hitta på. Vad gjorde man egentligen på en semester?

Senaste gången hon var på semester måste ha varit när hon var åtta år och besökte sin farfar som bodde fyra kvarter bort.

Hon reste sig upp och öppnade dörren. Hennes blick föll på kylskåpet. Hon kilade fram till det i sin märkliga gångstil, och rotade runt lite.
Hon bestämde sig för att laga den mest spektakulära pastarätt någon någonsin skådat.

Det började bra. Alla ingredienser (pasta, ost, mjöl och paprikapulver) hade blandats i kastrullen och ställts på spisen, och inget brann. Än.

Fudge stod och rörde om i sitt mästerverk när hon kände att hon verkligen behövde gå på toaletten.
Hon skyndade sig till badrummet. När hon slet upp dörren och såg det gyllene badkaret glömde hon både bort sin nödighet och sin pasta.
Hon skruvade på rattarna som satt på en av sidorna, och badkaret fylldes snabbt med vatten.

När vattennivån var lagom hoppade hon i. Hon satt i sitt bad och sjöng så högt (och falskt) hon kunde.
Enligt henne själv fanns det inget vackrare för ett människoöra att höra än hennes sång. Enligt alla andra var det inte riktigt så.
När hon kände sig ren klädde hon sig och lät det ljumna vattnet vara kvar i badkaret.
Den fantastiska pastan hade helt försvunnit ur hennes medvetande, och hon bestämde sig istället för att kolla på tv. När hon satte på den var hennes favoritprogram igång. Eller hon trodde i alla fall att det var hennes favoritprogram, hon hade inte kollat på tv på jättelänge. Och inte kunde hon komma ihåg vilka program som var bra och vilka som inte var det.

Hon somnade snabbt när hon insåg att hennes favoritprogram handlade om en gubbe som pratade om växter.
Där låg hon en stund innan hon vaknade av att gurkmejan i hennes dröm hade tagit slut.

Efter att ha sovit kände hon sig lullig i huvudet, så hon bestämde sig för att fixa en kopp kaffe. Hon rotade runt i alla skåp tills hon hittade en använd kopp som stått på köksbänken hela tiden. Hon ställde den i kafferoboten och tryckte på några knappar.
Till hennes förvåning fungerade det faktiskt, och hon la huvudet på sned när koppen sakta fylldes med kaffe.
När det slutat rinna kaffe ur maskinen tog hon koppen och började smutta lite på den beska vätskan. Efter några klunkar insåg hon hur förfärligt äckligt det var. Hon tog en sista, stor klunk, och hällde sen ut resten på golvet.

Hon vädrade i luften och kände lukten av något mer än bara unket kaffe. Hon kände lukten av utsökt pasta.
Hon såg kastrullen stå och ryka och undrade vilken idiot som hade lämnat den där. Hon tog den försiktigt bort från spisen och hällde upp det i en skål. Hon tog en mindre skål och hällde upp en portion till sig själv.
Det luktade hemskt och smakade likadant.
"Mums" tänkte hon och proppade i sig hela sin portion.
Sen klappade hon sin mätta mage.
"Det här måste vara den bästa semestern jag varit på på flera år" tänkte hon sedan nöjt.