Kapitel 19

Med sin nya blogg, Peach tycker och tänker, spenderade Peach mycket tid framför sin mobil.
Hon la upp foton, skrev inlägg, och en massa saker, hela tiden.

När dagen för Bamboos födelsedag slutligen kom, tvingade Lala och Moo Peach att lägga ner telefonen.
Hon fick i alla fall låtsas att hon brydde sig.
Bamboo växte upp till en söt liten grön pojke.

Lala och Moo stod fast vid att Peach inte skulle få använda sin mobil förrens morgonen därpå, och beslagtog den.
Peach blev sur, så hon gick ut.
Det gjorde egentligen inte så mycket att hon inte fick använda sin mobil, men hon var trött på att inte få bestämma någonting själv. Hon var trött på att bli behandlad som ett barn.
När hon stod och bubblade av tankar kände hon plötsligt en hand på sin axel.
Hon vände sig om och såg rakt på en total främling.
Han såg helt vanlig ut som helst.
"Vad kan någon som han vilja mig?" tänkte Peach.
- Är det inte du som har den där bloggen, Peach tycker och tänker? frågade han.
- Jo det är det, svarade hon.
Han började genast prata om hur bra han tyckte bloggen var, och han berättade om sig själv, och det dröjde inte länge förren Peach också blev indragen.
De stod och pratade hur länge som helst, och lärde känna varandra.

- Kom, så får jag presentera min familj, sa Peach.
Tsai, som han hette, följde med in, och blev presenterad för hela familjen.
Lala blev väldigt misstänksam. Vad kunde en så normal kille vilja Peach?
Hennes tankar vandrade tillbaka till Tony Branson, och hon kände genast ett stort hat mot Tsai.
Sen såg hon tatueringen på hans arm.
Det var en massa fläckar.
Hon tittade noga på det. Hon kände igen det.
Det hade funnits på flera människor i Moonlight Falls.
Men hon kom inte på vad det betydde.

Djuren märkte också att det var något konstigt med Tsai.
Caramel och Angelo trängde sig in i hagen, och de fyra djuren satt och diskuterade hur länge som helst.
De kom inte på vad det var för något.
Men en sak var säker.
Det var något med Tsai Fereon som inte stämde, och de var fast beslutna att ta reda på vad.

Kapitel 18

Peach och Angelo var mitt uppe i en av sina kull lekar när de plötsligt befann sig på ett ställe där de aldrig varit förut.

Det var jättefint, med gungor och hängmattor gjorda på lianer och löv.

- Wow, sa Peach och såg sig omkring.

Hon hade aldrig sett något liknande.

Angelo verkade också fascinerad av gläntan.

Peach gick fram till en av hängmattorna och la sig försiktigt i den.

Den var hur bekväm som helst, och det dröjde inte länge förrän hon sov som en stock.

Efter ett tag tröttnade Angelo på att titta på när Peach sov, så han gick för att utforska på egen hand.

Det var fint, tyckte han, men det saknades hundleksaker.

Plötsligt hörde han ett skall.

Han tittade sig nervöst omkring, men såg ingen, så han fortsatte sin vandring.

Då hörde han det igen, fast närmare.

Han vände sig om, och ut ur en buske kom den största hund han någonsin sett.

En enorm rosa hund, som sprang runt i skogen.

Angelo blev förbryllad, och det syntes att den rosa hunden också blev det.

Angelo förstod inte varför den rosa hunden tittade så konstigt på honom, men sen kom han ihåg sina vingar.

De gick försiktigt fram och nosade på varandra, och sen var leken i full gång.

Sen kom Angelo ihåg Peach, och sa till den rosa hunden att följa med.

Angelo sprang i täten, men den rosa hunden hade mycket längre den, så han fick ta i allt vad han hade.

Efter en kort stund insåg Angelo att han inte kunde hitta tillbaka.

Då lyfte den rosa hunden huvudet upp i luften och sniffade.

Sen sprang han snabbt bort.

Angelo följde efter, och snart var de framme vid Peach.

Hon hade precis vaknat, och hon såg sig yrvaket omkring.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Den rosa hunden fick följa med Peach och Angelo hem.

Först var hon förstås tvungen att fråga sina föräldrar om lov, för även om hon var tonåring fick hon inte bestämma allt själv.

- Absolut inte! Vi har inte plats för en hund till! var Lalas svar när Peach frågade.

- Vadå inte plats, vi har ju precis byggt om!

- Varför vill du ens ha en hund till? Du har ju Angelo.

- Men när jag är i skolan behöver Angelo någon att leka med.

- Nej, tyvärr, men du kan inte få en hund till.

Peach gick surt ut igen.

"Så lätt vinner hon inte."

Peach smög med den rosa hunden och Angelo in i sitt sovrum, och stängde försiktigt dörren.

Hon granskade den rosa hunden från topp till tå.

- Du är så söt! utbrast hon sen.

- Söt som en liten karamell, sa hon med ett leende.

Hunden skällde glatt.

"Ånej! Hoppas inte hon hörde!"

Men det gjorde hon.

Hon rusade in i rummet.

- Vad är det här? Jag sa ju att du inte fick ha en hund till.

Hunden tittade upp mot Lala.

Lala kunde inte motstå den blicken, och gav motvilligt med sig.

- Jaja, okej då, sa hon.

- Det är tur för dig att du är så söt, sa hon till hunden, och lämnade rummet.

- Highfive! sa Peach glatt.

Hunden tittade oförstående på Peachs hand.

Hon suckade och sänkte handen.

Det blev en chock för Moo när han kom hem.

Men tillsammans firade de alla sex Moos födelsedag, medan de hörde fårens glada bräkande utanför.

Två vuxna och en tonåring, det blir inte lätt för lilla Bamboo...

Kapitel 17

Den gamla damen satt vid ett bord och tittade ut genom fönstret.
Hon hade suttit så hur länge som helst.
- Vad gör en sådan som du i den här stan? frågade Lucia tillslut.
Damen tittade strängt på Lucia.
Hon reste sig upp.
- En sådan som jag? sa hon med iskall röst.
- Jag menar bara att det kan vara svårt att vara annorlunda i den här stan, sa Lucia ointresserat.
Efter att ha granskat Lucia ett tag sa hon:
- Jag är här för att träffa min son.

Lucia tittade noga på damen.
- Jag tror jag känner din son, vad heter du?
Hon tittade misstänksamt på Lucia.
- Milky McKream, sa hon tillslut.
Lucia log.
- Jag vet var din son bor.
Lucia berättade vägen för Milky, och efter ett tag stod Milky utanför deras dörr.

Hon knackade på, och gjorde sig redo att möta sin son för första gången på fem år.
Men det var inte han som öppnade, det var en gul kvinna med ett litet småbarn i famnen.
Milky samlade mod, och frågade kvinnan det hon så länge velat veta.
- Är Moo hemma?
Kvinnan tittade förvånat på Milky.
- Nej, han är på jobbet.
Milky blev ledsen.
Hon var på väg att vända om när kvinnan frågade vad hon hette.
- Jag heter Milky McKream, vad heter du? svarade hon.
- Är du Moos mamma? frågade hon förvånat.
- Ja, det är jag, vem är du? frågade hon igen.
- Jag är hans fru, Lala Larchada.
Milkys ögon blev stora som tennisbollar när hon fick höra att hennes son hade gift sig, och dessutom fått ett barn.
- Du kan väl komma in, tills Moo kommer, sa Lala osäkert.
Milky klev in i det lilla huset.
Hon tittade på det lilla gröna barnet.
- Det här är Bamboo, sa Lala.
Milkys ansikte blev mjukare när hon tittade på den lilla bebisen som skrattade och petade sig i näsan.
- Kom hit Peach!
Det kom ut ett annat barn, orange, från ett rum.
- Det här är Peach, presenterade Lala.
Milky kunde inte låta bli att le när hon såg det lilla barnet med sina rosiga kinder.
Sen kom det en stor, bevingad hund som slickade Milky i ansiktet.
Hunden sprang i väg och Peach följde efter.
- Angelo! skrek Lala.
Hon satte försiktigt ner Bamboo och sprang efter hunden hon också.
Milky tog upp Bamboo.
- Hej lilla vän, sa hon.

När Lala kom tillbaka berättade Milky om det hon hade med sig.
- Jo, Moo glömde något när han flyttade hemifrån, förklarade hon.
Precis då klev personen i fråga in genom dörren.
Han såg sin mamma, och det blev ett varmt återförenande.
Milky berättade allt som hade hänt där hemma, och Moo berättade allt som hade hänt för honom.

Sen berättade Milky om överraskningen.
Det var något som låg Moo väldigt varmt om hjärtat.
Fåren Oz och Qui.

När det började bli mörkt erbjöd Moo att Milky kunde få stanna kvar över natten.
Det tog hon tacksamt emot.
När mörkret senare hade lagt sig, och alla sov, smög hon upp.
Hon gick bort till stranden, och tittade på vattnet.

Hon var otroligt tacksam över att hon hade fått träffa sin son en sista gång.
"Farväl, Moo, Jag vet att du är i trygga händer."
Efter det var det aldrig någon som såg Milky McKream...

Kapitel 16

- Kull! sa Peach med ett skratt när hon rörde vid Angelo.
- Nu ska du fånga mig, sa hon.
Angelo skällde glatt och sprang efter henne.
Han fick lätt tag i henne, och då var det hennes tur att jaga.
Peach sprang efter Angelo.
Han sprang in i skogen, och efter en stund kom de till en glänta.
- Wow, vad vackert det är! utbrast Peach.
Hon stirrade som förtrollad på alla växter, och på den frusna sjön.

Angelos skall förde henne tillbaks till verkligheten.
När han började springa hemåt kom Peach ihåg en sak.
- Vänta Angelo! Vänta på mig! Vi får inte missa Bamboos födelsedag!
De sprang hem, och hann precis i tid för att se den lilla gröna pojken förvandlas till ett småbarn.

Men han var inte den ända som åldrades.
Vår älskade Lala fyllde också år, och blev vuxen.
Men det gjorde henne inte direkt glad, snarare tvärtom.

Hon tänkte på hur lite tid hon hade kvar, och på hur hemskt det var förra gången.
Hon fick visserligen komma tillbaka och hälsa på.
Men sen när allting börjar om igen, då får hon inte chansen att träffa de hon älskade.
Alla utom Lala sov, så hon passade på att smita ut.
Hon visste precis vad hon behövde.
Hon drog av sina kläder och hoppade i det iskalla vattnet.

När hon kände sig på bättre humör återvände hon hem, och lade sig i sängen för att sova.
Men det blev en orolig sömn för henne den natten.
Hon befann sig i ett helt svart rum.
Hon var inte ens säker på om det var ett rum, hon kunde inte se varken väggar golv eller tak.
Det ända som fanns var en stor spegel.
Hon gick fram till den.
När hon hade stått och tittat på den ett tag började hennes spegelbild prata.
- Har du kommit hit för att äntligen se sanningen i vitögat? frågade den.
Lala förstod inte vad den menade.
- Har du inte undrat varför du har de där märkena i ansiktet, har du inte undrat varför du har det så dåligt?
Lala tittade förskräckt på spegelbilden.
- Du är dödsdömd! sa spegelbilden och skrattade.
- Du kommer att dö, och du kommer att lämna alla du har älskat i lidande.

Lala sprang bort från spegeln, bort från den hemska spegelbilden.
"Det får inte vara sant!"
Hon sprang och sprang.
Tillslut kände hur all ork sögs ut ur henne.
Hon orkade inte fortsätta springa, hon orkade inte göra någonting.
Hon bara lade sig ner på marken och tinade sakta bort.

Plötsligt vaknade hon.
Hon tittade sig omkring.
Hon befann sig i sovrummet, med Moo vid sin sida.
Det hade bara varit en dröm...

Kapitel 15

- Hipp hipp hurra!!
Firandet var i full gång hos familjen Larchada, trots att de flesta fortfarande låg och sov.
När det är helg ska man ju försöka sova länge.
Men det tyckte inte Lala, inte när hennes dotter fyller år i alla fall.
Den lilla persikan tog i allt vad hon kunde för att släcka alla ljusen.

När blåsandet var över fick Moo hålla Peach eftersom Lala mådde illa.
Hon gick in i badrummet och lutade sig över toan.
Den brännande känslan som kommer när kräket passerar strupen, kom, och den brungröna vätskan forsade ner i toalett stolen.  
Efter att ha hämtat sig gick Lala tillbaka in i köket.

När hon kom in var det inte lilla bebis Peach hon såg, det var ett barn.
Hennes dotter hade blivit ett barn.

Peach bestämde sig för att gå ut och leka i snön när den fortfarande fanns kvar.
Våren började nämligen närma sig och snön höll på att smälta bort.
Hon drog på sina ytterkläder och sprang ut.
Hon gjorde snöänglar och snögubbar och snölyktor.
Sen såg hon nånting som rörde sig i snön.
Hon gick fram till det.
Det var en hund.
En hund med vingar.
Den tittade på henne med sina stora, blåa ögon.
- Hej lilla vän, sa Peach försiktigt.
Hon närmade sig försiktigt hunden.
Hunden skällde glatt när Peach rörde vid den, och snart var leken i full gång.

Efter en lång tids lekande gick Peach in för att fråga om hon fick behålla hunden.
Hon berättade för sin pappa att hon hade träffat en hund och att de hade lekt, och så frågade hon om hon fick behålla honom.
Moo tittade ner på henne.
- Vi har inte råd att ha en hund, och vi har inte tid heller.
- Men han är ingen vanlig hund! Han har vingar.
Moo skrattade.
- Hundar har inte vingar vännen, sa Lala som precis kommit in.
- Jo han har! sa Peach upprört.

Hon ropade på hunden som glatt skuttade in i huset.
Lala och Moo tittade på hunden.
De trodde inte sina ögon.
- Sååå... får jag behålla honom?
Peach tog deras tystnad som ett ja, och tog med honom in på sitt rum.
- Du får heta Angelo, sa Peach.
Angelo skällde glatt och slickade Peach i ansiktet.

Efter att ha hämtat sig från chocken av att få se en bevingad hund, gick Lala och Moo till sist med på att behålla hunden.

Han fick en liten koja där ute, och det var Peachs uppgift att se till så att han hade mat och vatten.

När alla hundproblem var utredda åkte Lala till doktorn för att kolla upp sitt illamående.

Inte helt oväntat var hon gravid.

Peach skulle inom en snar framtid få ett syskon.

För att fira åkte Lala till vårfestivalen medan Moo var på jobbet och Peach i skolan.

Hon började besöket med lite äggletande, där hon tyvärr bara hittade ett ägg.

Efter det dansade hon.
Hon tog det rätt lugnt för att inte skada den lilla grejen inuti sin mage.
Hon njöt av solskenet, och tittade på marken där all snö tidigare hade legat.
"Tiden går otroligt snabbt."
Hon tänkte på allt hon hunnit göra i detta liv hittills.
Sen slog det henne.
Det var bara två dagar kvar till hennes födelsedag.

När solen sakta började röra sig mot havet åkte Lala hem.
Hon tittade på Peach som satt och gjorde sina läxor.
På Angelo som satt och tittade på Peach.
På Moo som stod och lagade mat.
Hon gick in i sovrummet, och somnade nästan direkt när hon la huvudet mot kudden.
Efter några timmar vaknade hon av att det gjorde ont.
Det gjorde väldigt ont, och hon kunde inte låta bli att skrika.
Hon visste exakt vad som höll på att hända.
Hon skulle få ett barn.

Hon hämtade Moo, och hon väckte Peach.
Tillsammans åkte de till sjukhuset.
Lala skrek.
Moo var nervös.
Peach tittade på taxi chauffören som hade en halv mustasch, ett blått och ett svart öga.
Han hade svart hår och han tittade i backspegeln hela tiden.
"Varför tittar han hitåt hela tiden, han borde hålla ögonen på vägen!"
Hon tittade på sin mamma, gul.
Hon tittade på sin pappa, orange.
Hon tittade på sig själv, nånting mitt emellan.
"Åh! Varför måste vissa vara så jobbiga!?"
- Håll ögonen på vägen lilla glogubbe! sa hon till chauffören.
Resten av resan tittade han rakt framåt.
När de kommit till sjukhuset gick allt som på räls, och efter några timmar kom de ut med en liten grön pojke, Bamboo.

Kapitel 14

Lala kunde inte sluta tänka på den lilla konsolen.
Vad var den?
Var den farlig?
Hon kunde inte somna på grund av alla tankar.
Istället gick hon ut på en promenad, trots att klockan var runt halv fem.
Det var fortfarande mörkt, men solen skulle förmodligen snart gå upp.
Hon såg en husvagn, en husvagn som inte hade stått där förut.
"Hmm... det är väl inte tillåtet att tälta här?"
Hon gick fram till den.
Det var ingen vanlig husvagn, det var en zigienarvagn.
På en skylt stod det:
Den store Bobochio, han ser allt, han hör allt, och han vet allt.
"Vilket skämt" tänkte Lala, men blev ändå sugen på att gå in.
Det kanske inte var en bluff, han kanske kunde svara på hennes frågor.
Hon väntade en stund, men gick till sist in.

Det var mörkt inne i vagnen.
I mitten stod ett bord och två stolar.
Det satt en gammal man på en av stolarna.
Han såg inte ut att ha lämnat vagnen på flera år.
- Välkommen, Lala Larchada, sa han.
- Hur kan du veta vad jag heter?
- Slå dig ner.
Lala gick långsamt mot stolen.
- Så du har ett problem med en levande spelkonsol?
"Han är ju helt galen, hur kan han veta allt det där? Jag sticker nu!"
- Nej, du har kommit hit för att få svar, och då ska du få svar.
Lala var livrädd.
Han visste verkligen allt.
Hon satte sig tveksamt på stolen.

- Du ska inte vara rädd för konsolen.
- Men den rör på sig! Den går runt i huset och kollar på allt jag gör!
- Du ska inte vara rädd för konsolen, det är en vette.
- Den hjälper er att hålla ordning på saker och ting.
Mannen reste på sig.
- För att den ska kunna orka hjälpa till måste ni spela på den ibland.
- Det är så den samlar sina krafter.
Lala försökte ta till sig det han sa, men hon fattade ändå inte.
När hon skulle ställa en fråga var mannen borta.
Hon gick ut från vagnen, och solen hade gått upp.
När hon vände sig om, var vagnen borta.
"Det var konstigt" tänkte hon.
Hon återvände hem.
Moo hade redan åkt till jobbet.
"Toppen, ännu en dag med gråtande och blöjbyten!"
Hon tog upp tidningen.
Behöver du en barnvakt?
Hon tittade på texten.
En dag skulle hon väl i alla fall kunna få göra nånting kul på.
Hon tog upp mobilen och ringde numret.
Inom bara ett par minuter var barnvakten där, och Lala var fri i en hel dag.
Hon visste redan vad hon ville göra.
Hon ville åka till vinterfestivalen.
När hon var framme fångade snowboard rampen hennes uppmärksamhet.
Lala log och sprang fram till den.
Det visade sig att hon var riktigt bra på snowboard, om man bortser från de gånger hon trillade av.

Efter ett tag tröttnade hon på snowboard.
Då gick hon och hyrde ett par skridskor, och åkte runt i skridskorinken.

Hon åkte runt och runt.
Det gick riktigt bra.
Det var nästan som om hon flög.
Men det var nånting som fångade hennes uppmärksamhet.
Det gick inte att mista sig.
Det blonda håret, de blåa ögonen.
Tony Branson!
Hon hoppade ut ur rinken och slet av sig skridskorna.
Hon kunde inte hejda sig.
Allt hat vällde upp inom henne och hon kunde inte hejda sig.

Hon skrek en massa elaka saker åt honom.
Han såg väldigt ledsen ut, och Lala hejdade sig.
Trots att hon hatade honom, var hon för snäll för att såra någon som redan var ledsen.
- Jag är ledsen för det jag gjorde... började han.
- ... Jag ångrar det verkligen.
- Jag önskar att du kunde glömma det, och att vi kunde bli vänner.
Lala tittade noga på honom.
Var det ett trick?
Någonting i hans blick fick henne att tro att det inte var det.
- Jag kan aldrig glömma det du gjorde... började Lala.
Tony såg besviken ut och vände sig om.
- ... Men jag kanske kan förlåta.
Han vände sig om igen.
Han såg glad ut, glad på riktigt.
- Så, vill du göra någonting? frågade Lala.
- Jag är ledsen, men jag måste åka, hoppas vi kan hänga nån annan gång.
Lala tittade efter honom när han gick mot sin bil.
Hon hade i alla fall två vänner nu.
Eller tre, om man räknar med Lucias man.
Sen hade hon ju Moo och Peach också...
Hon viftade bort tankarna och köpte en mugg varm choklad.

Det började bli sent, och solen skulle snart gå ner, så Lala bestämde sig för att gå hem.
När hon kom hem berättade barnvakten allt de hade gjort, och påpekade flera gånger vilket rart barn Peach var.
När barnvakten hade gått märkte Lala att Moo inte var hemma än.
"Han brukar ju alltid vara hemma vid den här tiden."
Hon gick och väntade.
Efter en timme hade han fortfarande inte kommit.
Hon la Peach i spjälsängen.
Hon spelade lite på vettekonsolen.
Två timmar, ingen Moo.
Hon åt lite, hon diskade lite, hon läste lite.
Tre timmar, ingen Moo.
När det hade gått fyra timmar kom han.
- Var har du varit? frågade Lala.
Moo såg fruktansvärt trött ut.
- Jo, först var jag tvungen att jobba övertid, och sen var jag tvungen att delta vid en boksingering, och sen fick bilen punka, så jag fick gå hem.
Lala tittade på honom.
Hon var också ganska trött.
Moo gick fram och kysste Lala, sen gick han för att hänga av sig sina ytterkläder.
- Vad har du gjort då?
Lala berättade vad hon hade gjort, och det dröjde inte länge förrän de befann sig i varandras armar...