Den hade växt klart!
Lala blev jätteglad. Hon drog snabbt på sig sina kläder och sprang ut i trädgården.
Hon gick med försiktiga steg mot plantan.
Sen tog hon ett stadigt tag om bladen och ryckte upp.
Plötsligt höll hon i en liten, grön plantsimbebis.
Ett leende spred sig över hennes läppar.
- Välkommen Ray, sa hon.
Mitt framför ögonen på henne förvandlades det lilla knytet till ett småbarn.
Hon hade läst på om plantsimmar, så hon visste att de växte snabbt, men inte så snabbt.
Den lilla gröna filuren tittade på henne med stora ögon.
- Hejsan Ray, sa Lala.
- Hejsan Jay, härmade Ray med ljus röst.
- Kom så ska vi hälsa på de andra.
Fnittrande följde Ray med Lala in.
Resten av familjen satt redan och åt frukost när Lala kom instapplande.
-Var har du varit? frågade Peach.
Lala log brett och tog ett steg åt sidan.
Peach flämtade till, Bamboo tappade hakan, och Moo tittade stumt på småbarnet som satt med pekfingret långt uppe i näsan.
- Vad i... började Peach.
- Det är inte som ni tror, sa Lala.
- Det här är en plantsim, jag har odlat honom.
- Plantsim, skrattade Ray.
Minerna i familjemedlemmarnas ansikten var oförändrade.
Lala suckade och gick bort till bokhyllan.
Sen gick hon tillbaka med en bok i handen.
Hon tryckte in den framför näsan på Moo.
- Så det finns verkligen plantsimmar, sa Moo förundrat efter en stund.
När hon äntligen lyckats bevisa för familjen om plantsimmar satte hon sig ner och knaprade på sin macka.
Hon började tänka på ryktena i stan.
Invånarna hade börjat vänja sig vid dessa utomjordingar, så skvallret började återgå till det vanliga.
Det pratades om en sinnessjuk kvinna som klädde sig i de mest underliga kläder.
Lala började fundera på kvinnan.
"Hon kanske är en helt vanlig kvinna. Det skulle inte förvåna mig så som de tänker i den här stan." tänkte Lala. Hon bestämde sig för att ta reda på saken själv.
Hon beordrade Moo att vattna Ray varannan timme, sen åkte hon till adressen som det pratades så förfärligt mycket om.
Huset såg ut som vilket annat hus som helst, gjort i trä.
Hon knackade försiktigt på dörren.
När ingen öppnade knackade hon igen, hårdare.
Efter en stund öppnades dörren.
Synen fick Lala att bli alldeles stum.
Håret, ansiktet, klänningen. Det var hon.
Det var Quara Liarra.
- Vad vill du? frågade Quara.
- Känner du inte igen mig? frågade Lala chockat.
- Hur skulle jag kunna känna igen dig? Jag har aldrig träffat dig förut, sa Quara irriterat.
- Men det är jag! Lala!
Quara stängde dörren.
Lala stod kvar utanför och stirrade i tomma luften.
Hon kände inte igen henne.
Lala åkte bedrövat hem.
Senare på dagen gick Quara ut på en promenad. Hon hade inte gjort det på flera år.
Hon kunde inte sluta tänka på den där märkliga människan, Lala.
Det var något bekant med henne.
Hon stannade tvärt.
Lala. Lala Larchada. Nu kom hon ihåg allting.
Hon började springa.
Hon var tvungen att hitta Lala.
Hon sprang förbi hus efter hus.
"Hur ska jag veta vilket som är rätt?"
Sen såg hon det. Ett rosa hus.
"Här måste det vara."
Mycket riktigt. Utanför huset såg hon Lala stå och leka med en vit, bevingad hund.
- Lala! Lala! skrek hon.
Lala vände sig om i precis rätt ögonblick för att bli omfamnad av Quara.
- Jag kommer ihåg nu. Jag kommer ihåg alltihop, sa Quara.
