Kapitel 35

Alexandro skrattade när han såg Bamboos min.

- Menar du allvar? frågade Bamboo efter en stund.

Alexandro nickade.

- Ser du saken där borta? Det är portalen till framtiden.

Bamboo tittade på maskinen som såg ut som en gripklo.

"Åka in i framtiden? Med den?"

 Plötsligt slutade Alexandro trycka på skärmen.
- Nu är det klart, sa han.
Det stora ägget öppnades långsamt. När det var helt öppet steg en vit, blankpolerad robot ut ur det.

- God dag, mitt namn är QE9Y, sa roboten motoriskt.

- D- d- du är... en robot! utbrast Bamboo.

- Plumbot, faktiskt, sa roboten i samma onaturliga tonfall.

Bamboo stod stilla och tittade på roboten.

- Vad kan jag stå till tjänst med? frågade roboten.

Alexandros mage knorrade.

- Hämta en macka, beordrade han roboten.

- Som ni önskar, sa roboten och gick mot hissen.

Det började mörkna ute, och Bamboo var trött.

- Vi ska nog sova nu, sa Alexandro med en gäspning.

Bamboo nickade, och la sig ner i soffan.

- Godnatt Bamboo, sa Alexandro.

- Godnatt, gäspade Bamboo.

Sen somnade de båda två.

Nästa morgon vaknade Bamboo, och matbordet var fullt av frukost.

- Oj, hur tidigt vaknade du? frågade Bamboo.

- Precis, sa Alexandro nyvaket.

- Men hur...?

Alexandro viftade med händerna, och ännu en grej uppenbarade sig på bordet.

- Du... du är en trollkarl.

Alexandro flinade.

Han svängde med händerna igen, och det började smälla tusentals minifyrverkerier runt Bamboo.

Han skrattade.

- Så det är därför du kunnat komma till framtiden.

- Japp, du tror väl inte att en vanlig människa skulle klara det, sa han med ett leende.

Efter frukosten sa Alexandro att han skulle till framtiden, och undrade om Bamboo ville följa med.

Bamboo sa att han gärna ville det, så då bar det av.

När de anlände klargjorde Alexandro att de behövde hitta mer moderna kläder, om de inte ville bli utstirrade.

Bamboo hittade snabbt kläder som han gillade.
- Duger det här? frågade han.
- Absolut, svarade Alexandro.
- Kom så ska jag lära dig hur man åker jetpack.

De gick upp på taket av byggnaden som de befann sig i, Alexandro krängde på sin jetpack, och började flyga omkring.
Han flög runt och runt, så att Bamboo blev alldeles yr av att följa efter med blicken.

Tillslut landade han framför Bamboo igen.
Sisten till ättlingsparken är en skrotad plumbot, sa han med ett skratt, och flög iväg igen.

Bamboo hade ingen aning om var ättlingsparken låg, så han chansade på ett håll, och började gå.
Förmodligen såg han rejält vilsen ut, eftersom en taxi stannade bredvid honom.
- Var ska du? frågade chauffören.
- Till ättlingsparken, svarade Bamboo.
- Då är du på väg åt fel håll. Hoppa in så kör jag dig.
Väl framme i parken stod Alexandro och väntade.
- Så du hittade? Det trodde jag aldrig, sa Alexandro förvånat.
- Jaja, nu kan jag väl visa hur man åker hoverboard, sa han och såg riktigt finurlig ut.
Han hoppade upp på brädan och började åka runt.

Han stannade igen bredvid Bamboo.
- Sisten till restaurangen är nanitmos, sa han och körde iväg i full fart.
Bamboo suckade.
Han lyckades få tag på en taxi och kom till restaurangen nästan samtidigt som Alexandro.

De satte sig ner vid ett bord och beställde.
Det hade blivit mörkt ute. 
Efter någon minut kom en plumbot med maten, och de högg in.

- Du Bamboo, sa Alexandro med munnen full av mat.
- Det har varit skitkul att hänga med dig, fortsatte han och åt upp det sista av maten.
Han reste sig. Sen tog han ett steg fram, och kysste Bamboo.

Kapitel 34

Peach gick ner för trappan och öppnade dörren.
- Hej! sa personen som knackat.
- Hej, svarade Peach osäkert.
- Jag är Raya, Angels lärare.
Peach blev förvånad. Hon hade aldrig sett Angels lärare tidigare, och vad ville hon där och göra?
- Kan vi prata lite? frågade Raya.
- Visst, sa Peach, och så gick de till trädgården.

Som vanligt var Angel och Azai ute och sprang i skogen.

- Jag kommer först! skrattade Angel.

Azai ökade farten, och sprang om henne. 

Angel såg direkt sin lärare ute i trädgården.

"Åh, nej!" tänkte hon, och sprang ner till sitt rum.

- Jo, det är så, att Angel nästan aldrig är i skolan. Och när hon väl är där sitter hon tyst och pratar inte ens med sina klasskompisar. Jag tänkte om det är ett problem som ni har hemma också...

Raya pladdrade på, men Peach slutade lyssna.

Angel? Skolka?

Peach återvände till samtalet igen.

- Men om det blir nödvändigt kan jag ge hemundervisning, avslutade Raya och log lite.

När Raya hade gått gick Peach ner till Angels rum.

- Angel... började hon.

Angel låtsades som om hon inget visste.

- Jag pratade nyss med din lärare.

- Jaså? sa Angel en aning överdrivet förvånat.

- Hon sa att du nästan aldrig är där.

Peach gick närmare.

- Du vet att om det är något så måste du berätta för oss, du vet att du kan prata med oss om allt.

Angel tittade ner i golvet.

- Jag vill inte prata om det mamma.

I det andra huset firades det för fullt.

Quara fyllde år och blev en åldring.

Hon hamnade i något som hon kallade för en medelålderskris, fast alla andra menade på att hon hade blivit galen.

Bamboo bestämde sig för att åka på semester, till semesterparadiset själv, Isla Paradiso.

Det första han gjorde när han kom fram var att gå till stranden. Han struntade i att boka hotell och allt sånt, han gick direkt till stranden.

Han satte sig i en solstol, och mannen bredvid honom började genast småprata.

-Du är inte härifrån va?

-Nej, jag är på semester.

- Jaha, okej.

- Själv då?

- Nej, alltså, jag bor egentligen inte här, men jag har ett hus här, så jag åker hit ibland.

När samtalet dog ut gick mannen för att bada.

Bamboo satte sig på stranden och började bygga ett sandslott.

- Hoppa i! Det är varmt! hojtade mannen.

Bamboo tittade skeptiskt mot vattnet. Han var ingen direkt badmänniska.

Han gick ut så att han hade vatten till knäna.

Mannen hade haft rätt, det var varmt.

Plötsligt kom han springande och skvätte vatten på Bamboo.

Det ledde till ett stort vattenkrig.

När de krigat färdigt insåg Bamboo att han måste checka in på ett hotell.

- Jag måste gå, hejdå, sa han till mannen.

- Var ska du?

- Måste checka in på ett hotell.

- Det kan bli knivigt du.

- Vad menar du?

- I princip alla hotell är fullbokade såhär års... Men du, du kan få sova hos mig om du vill.

- Får jag det? Tack så mycket!

- Så lite så. Men du... vad heter du förresten?

- Bamboo, vad heter du?

- Alexandro, trevligt att råkas.

Med de orden bar det av mot Alexandros bostad.

- Välkommen hit. Inget märkvärdigt, men det duger, sa Alexandro när de steg ur taxin.

Bamboo stannade tvärt i dörren. Han kunde inte tro sina ögon.

Det var det konstigaste, men samtidigt häftigaste, hus han någonsin sett.

- Wow! sa Bamboo, och satte sig ner i soffan med en duns.

- Haha, där jag bor skulle detta räknas som ingenting, skrattade Alexandro.

Bamboo tittade storögt på honom.

Var kunde det var för ställe som hade såna hus?

Plötsligt kom Bamboo på en sak.

- Tycker du inte att det ät konstigt att jag... du vet... är grön?

Alexandro log.

- Nej, jag har sett konstigare.

- Kom, så ska jag visa dig en sak, sa Alexandro och gick upp till andra våningen.

Bamboo följde efter.

Där uppe fanns tre saker.

En maskin som såg ut som ett ägg, någon makapär som såg ut som en gripklo, och en apparat som liknade en likkista.

Alexandro gick fram till ägg-maskinen och började skriva in grejer på den.

- Vad är allt det här egentligen? frågade Bamboo.

- Joo, du förstår, jag har uppfunnit ett sett att resa till framtiden. Alla dessa maskiner kommer därifrån.

Bamboo tappade hakan. Resa in i framtiden?

Kapitel 33

"Vad är det som händer?" tänkte Peach oroligt.

Hon hörde dörren på understa våningen öppnas och stängas. Hon kände lukten av Angel och Tsai.

Tsais steg närmade sig långsamt. De gick i trappan. Angel luktade gräs.

"Vad kommer de säga om mig?" tänkte Peach skräckslaget. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon ville springa iväg, men hon hade ingenstans att ta vägen, och dessutom skulle Tsai få tag på henne.

Ju närmare översta våningen de kom, desto märkligare tyckte Tsai det blev. Även när han inte var i sin varulvsform hade han ett utomordentligt luktsinne. Det luktade konstigt. Det var doften av en annan varulv, men ingen varulv han kände igen. Sen kände han lite av Peachs lukt.

"Åh, nej, hon är i fara" tänkte han, och satte ner Angel.

Sen kom han ihåg, vad han hade gjort.

Han rusade upp och stirrade plötsligt in i ett par förvirrade, lysande, varulvsögon.

- Peach... sa han tyst.

Han visste att han borde gå därifrån. Det är ännu svårare att behärska sig som nyfödd. Han borde gå ner och skydda Angel.

Men Peach gjorde ingenting. Hon stod bara där och såg skamsen ut.

Tsai blev förbryllad. Hur kunde hon vara så lugn? Hur kunde hon vara så... sig själv?

Hon svalde.

- Jag ser hemsk ut va? frågade hon med skrovlig röst.

Hennes fråga överrumplade honom.

- Va? Nej, du ser helt fantastisk ut!

Peach tittade ner i golvet.

- Var är Angel? frågade hon sen oroligt.

Tsai svarade inte. Även om hon var sig själv nu visste man aldrig vad som kunde hända.

- Hon mår bra, kan vi inte bara prata lite?

Peach tittade tveksamt på honom.

- Okej... svarade hon, och de satte sig i soffan.

- Du är ju varulv nu... började Tsai.

- Och då... är det inte alltid så lätt att behärska sig.

- Vad menar du? frågade Peach oförstående.

- Jag menar att du när som helst kan få ett utbrott och anfalla Angel.

- Jaha... så jag får inte träffa henne förrän jag är människa igen?

- Helst inte, mumlade Tsai.

- Jaja, då väntar jag väl.

Peach satt sen och frågade ut Tsai om hur det var att vara varulv. Vad som var typiskt för olika varulvar, om det gjorde ont att förvandlas, vart hon skulle gå varje fullmåne, hur man känner igen en varulv, och tusentals andra frågor.

Tillslut avtog varulvsformen, och hon kunde träffa Angel.

Men det lilla busfröet hade självklart krupit ut igen.

Peach hittade henne snabbt inne i Moos hus.

- Mammas ögon lampoj! fnittrade Angel.

Peach log.

- Ja, sa hon och kittlade Angel på magen.

- Och idag är det ju din födelsedag, sa hon, då hon precis kommit på det.

- Min föelsedaj! sa Angel förvånat, och det blev hennes sista ord som småbarn, för i nästa sekund blev hon ett barn.

Kapitel 32

- Lalalala, sjöng Angel när hon kröp runt.

- Jag äj en astjonajt! Jag äj en astjonajt!
Hon nynnade glatt på en massa olika låtar.
- Åj! En bjo! 

- Åh, vatten! sa hon och tittade ner i den lilla sjön.
- Måtte fojtsätta!
Hon kröp iväg till korna.
- Hejsan kossa! sa Angel till kon som stod och betade.
Hon härmade den, och drog upp en stor tuva gräs med tänderna.
- Blä! Inte gott!

Hon gäspade stort.
- Måtte sova, sa hon tyst, och somnade på gräset.

Medan Angel var ute på äventyr kom hennes föräldrar hem.
Peach gick försiktigt bort mot tigern. Ingen Angel.
"Var kan hon vara?" tänkte Peach.
Hon gick in och sökte igenom hela huset, medan Tsai letade utomhus.
Peach hittade ingenting där inne, och satte sig uppgivet i soffan.
- Tigern har ätit upp henne! Jag visste att jag inte kunde lita på den! sa hon sorgset för sig själv.
Där ute hade Tsai lite mer tur i sitt letande. 
I kohagen låg en trött liten tigerunge och snarkade tyst.
Han bar upp henne.
- Kom här gumman, mamma är säkert jätteorolig.

I grannhuset var det andra saker som hände. Nämligen en födelsedag.
Det var Bamboo som tog steget in i vuxenvärlden, och blev en ungdom.

Någonting märkligt hände med Peach när solen höll på att gå ner.
Hon kände hur hon förändrades. Blev vildare.
Synen blev bättre, luktsinnet blev bättre, hörseln blev bättre.
Hon kände sig starkare. 
Förvandlingen hade lyckats.

Kapitel 31

- Dags att gå och lägga sig gumman.
- Jaa mamma, måtte gå å läga sig! sa Angel med ännu en gäspning.
Sen tittade hon ut genom fönstret.

- Mamma tigej!
- Ja, du är en tiger.
- Nej nej nej! Tigej däj ute!
Peach tittade ut.
- Åh, herrejävlar, en tiger, skrek hon.
- Vad ska vi göra!?
- Leka med tigej! skrattade Angel.

- Nej, det ska vi verkligen inte, sa Peach.
- Joo, mamma! Tigej vijj leka!
Peach tittade noga på tigern. Den såg inte så farlig ut.
- Okej då, den får stanna tills imorgon, men sen får den gå tillbaka.

- Leka nu? frågade Angel hoppfullt.
- Nej, sitt du här och kolla på tigern istället, sa Peach.
Sen gick hon upp en våning för att använda datorn.
När hon tittar ut genom fönstret sitter Angel och leker med tigern.

- Nej Angel! skrek Peach.
Än en gång lät tigern henne vara, den stod bara och sniffade på henne.
En tanke slog Peach.
"Tigern kanske faktiskt... gillar henne."
Det skulle förklara varför den inte åt upp henne, varför hon hela tiden ville var med den, och varför den överhuvudtaget kommit dit.
Med den tanken i huvudet fortsatte hon med det hon skulle.

Hon sökte reda på allt som fanns om varulvar.
En rad fångade hennes blick.
Varulvars ögon är självlysande, för att varulvarna enkelt ska se i mörkret. Deras ögon kan ha en massa färger, och det är av en anledning. Ögonen speglar deras personlighet. Här ser ni vilken färg som är kopplad till vilken egenskap.
Rosa - kärleksfull
Röda - elak
Orange - vildsint
Gula - modig
Gröna - lugn
Blå - vis
Violett - vänlig
Vit - vilsen
Svart - tagen
Artikeln var inte särskilt välskriven, och den var troligen skriven av en varulv, men Peach blev väldigt intresserad.
Det hon nyss läst stärkte hennes vilja ytterligare, och hon hade bestämt sig.

Som vanligt under fullmåne sprang Tsai iväg.

Peach tog ett djupt andetag och sprang efter.

Tsai märkte snabbt att hon var efter honom.
- Peach! Gå härifrån!
- Nej, sa hon.
- Snälla! Jag vill inte att något ska hända dig.

Där hemma fyllde Caramel år.
Hundarna var rätt nedstämda på grund av fåren, men de lyckades ändå hålla humöret uppe för att hans födelsedag skulle bli okej.

- Gå din väg! röt Tsai.
- Nej, jag har bestämt mig, sa Peach.
Hon tittade in hans lysande ögon.
- Jag vill bli som du.