Kapitel 46

Tsai kom ut och såg sin dotter ligga alldeles stilla i det våta gräset.
Han rusade fram till henne och satte sig ner bredvid henne.
- Angel! Angel! ropade han, men han fick inget svar.

Han bar in henne i vardagsrummet, och la henne i soffan.
Han stannade kvar i rummet för att se till henne när hon vaknade.
Han var utom sig av oro.

Några timmar senare vaknade Angel, och det blödde fortfarande från det gapande såret i hennes hals.
- Vad hände gumman? frågade Tsai.
- Det var Raya... Hon var en varulv... Och hon attackerade mig!
Det märktes att Tsai blev rasande, men han sa inget, utan lät Angel fortsätta.
- Hon var så konstig... Hennes röst var... alldeles läskig. Och hennes ögon var helt svarta.
Tsai fick hålla inne en flämtning, och samtidigt kom Peach ner för trapporna.
- Vad händer här? frågade hon.
- Raya har attackerat Angel, sa Tsai sammanbitet.
Angel fick berätta sin lilla historia igen.
- Svarta ögon... sa Peach fundersamt.
- Jag har läst något om det har jag för mig.
Tsai nickade långsamt.
- Tagna varulvar har svarta ögon. 
- Tagen? frågade Angel.
- Ja... Varulvar har olika färg på ögonen beroende på deras personlighet. En tagen varulv är tagen av den mörka sidan, så att säga. De är olika andra varulvar på det sättet att vanliga varulvar, förvandlas från sig själva till en varulv. När tagna varulvar förvandlas är de fortfarande sig själva, men deras onda sida tar överhanden. Vilken varulv som helst kan bli tagen, även den allra snällaste, och det är inte lätt. Efter varje fullmåne kommer de ihåg exakt var de gjorde, vad de sa. Det var ingen annan som gjorde det åt dem, det var de själva. De tror att de kunde ha hindrat sig själva, även om de vet att de inte kan.
Det blev tyst en lång stund.
Tillslut bröts tystnaden av att Peach rusade ner för trapporna.

- Hur kunde du!? röt hon åt Raya.
- Hur kunde du göra så mot min dotter!? Hur kunde du låta bli att berätta för oss vad du var!?
Rayas plågade ansikte fick Peach att lugna ner sig.
- Förlåt... Jag vet att du inte kan hjälpa det, jag blev bara så arg... sa Peach.

Raya skakade på huvudet.
- Be inte om ursäkt, sa hon.
- Du har rätt. Jag är ett monster, och jag borde berättat för er istället för att riskera era liv.
Peach tittade sorgset på Raya.
- Jag ger mig av nu, sa hon med en suck.
- Jag önskar det fanns något jag kunde göra för att ursäkta det jag gjort, men det bästa är nog om jag ger mig av.

Peach stod tyst.
Hon kunde inte annat än tycka synd om Raya, men hon fick inte fram några ord.
Raya gick sin väg.

Hon körde ifrån Sunlit Tides medan regnet smattrade mot rutorna, och ångrade att hon kommit dit från första början.

Inne i det andra huset berättade Bamboo om sin planerade resa för Alexandro.
De var båda helt ovetande om vad som hänt.
- Och jag får inte följa med? envisades Alexandro.
Bamboo skrattade.
- Nej, har jag sagt, jag åker själv, sa han.

Han gick till det andra huset för att berätta för de andra om sin resa.
Så fort han pratat klart for Angel upp.
- Får jag följa med? frågade hon ivrigt.
Angel ville aldrig göra något annat än springa runt utomhus med Azai, så Bamboo förstod att något var fel.
- Visst får du det, svarade han.

På vägen dit frågade Bamboo vad som hade hänt, och Angel fick än en gång berätta sin lilla historia.
När hon var klar insåg Bamboo vilken tur det var att han sagt att hon fick följa med.
Hon behövde helt klart lite tid långt bort från allt.
När de var framme i Appaloosa Plainshöll solen redan på att gå ner.
De möttes av kvinnan som ägde platsen de skulle besöka.
- Det är jag som är Linda, sa hon.
- Välkomna hit, hoppas ni ska trivas, fortsatte hon med ett leende.

Kapitel 45

- Såå, du gillar tigrar va? frågade den gröna pojken.
Angel ignorerade hans fråga.
- Hur länge har du gjort det? pojken fortsatte att försöka få igång ett samtal.
Angel struntade återigen att svara honom.
När de hade gått i tystnad ett tag sa Angel att de var framme.
- Wow, utbrast pojken.
- Så, okej, du kan gå nu, sa Angel kort.

Pojken suckade.
- Då går jag väl tillbaka... till skogen. Utan säng eller tak över huvudet, sa pojken.
- Försök inte, vi har förresten ingen plats, så det är inte lönt att hålla på, sa Angel.
Pojken såg uppriktigt besviken ut och började gå med tunga steg tillbaka mot skogen.
Angel gav med sig.
- Okej då! Du kan få sova i mitt rum, men bara inatt!
Han log mot henne, och de gick till Angels rum.

Angel släpade fram en sovsäck och båda gick och la sig.
- Jag heter Sei förresten, sa pojken sömnigt.
Angel gäspade ointresserat och la sig till rätta.
Det dröjde inte länge innan Seis snarkningar hördes från sovsäcken.

Tidigt på morgonen vaknade Angel.
Hon var inte trött, trots att det var tidigt, så hon gick upp.

Hon gick ut, som hon alltid gjorde när hon vaknade.
Där ute stod Raya.
Angel började gå mot henne för att meddela henne att hon inte tänkte gå på någon lektion idag heller, inte någon dag faktiskt.

Men någonting stod inte rätt till med Raya.

- Raya, jag...
Angel avbröt sig när Raya vände sig om.
- Vad har hänt med dig!? utbrast Peach.
Raya skrattade, ett ondsint, skräckinjagande, blodisande skratt.
- Vad som har hänt med mig? Frågan är väl snarare vad som har hänt med dig, du klagar på kärleken, men faller själv handlöst för ett missfoster.
- Det gör jag inte alls! skrek Angel upprört.
- Och på tal om missfoster... fortsatte Raya och såg ut att granska Angel från topp till tå.
- Du verkar inte förstå... men alla här hatar dig, viskade Raya.
- Du har fel!
- Jaså har jag? Säg det till dina föräldrar, som skäms ihjäl för sitt missfoster till barn.

Angel blev rasande.
- Hur vågar du prata sådär till mig!? fräste hon.
Raya skrattade igen.
- Ett missfoster som inte tål sanningen, tydligen, sa hon.
Angel for ner på marken, redo att attackera.
- Världen har inte plats för missfoster, sa Raya kyligt.
- Då är det väl dags för dig att säga hejdå, morrade Angel.
Rayas ögon smalnade, man såg att hon blev arg.
Hon röt vildsint mot Angel.

Raya tog ett språng rakt mot Angel.
Angel var inte beredd på att Raya skulle vara så stark, så hon blev överrumplad.

Raya tryckte ner Angel mot marken, och hon bet henne.
Hennes huggtänder trängde in i Angels hals, och det gjorde så ont att Angel trodde att hon skulle dö.
Hon kände hur Raya sög ut hennes blod, hur hon blev svagare och svagare, och allting började svartna.

Det hade börjat regna kraftigt, och Raya sprang därifrån medan en livlös Angel låg kvar på den fuktiga marken.

Kapitel 44

Caramel stod kvar på taket efter att Angelo återvänt till underjorden.
Han visste att det var dags. Han accepterade det.
Det gjorde ont i honom att tänka på hur Peach skulle ta det, men det skulle ske någon gång, så det kunde lika gärna ske nu.

Han gjorde sig beredd, och försvann sedan från jordelivet.

Peach tog det väldigt hårt.
Så många från hennes barndom var borta.
Lala, Moo, Oz, Qui, Caramel, Angelo, de var alla borta.

Hon gick runt i Lalas och Quaras gamla trädgård.
Hon tittade på alla märkliga växter som verkade iaktta henne. Hon försökte att inte titta tillbaka på dem.
Hon matade koplantan.

Hon fortsatte. Hon gick till korna.
Hon erbjöd en ko lite choklad, men till hennes stora besvikelse nekade den till henne erbjudande.

Peach suckade djupt.
För henne kändes det som om sorgen aldrig skulle släppa, men det visste hon att den gjorde, det hade den gjort förut...

Angel och Azai lekte som vanligt utomhus, men det var ingen vanlig dag. Det var Angels födelsedag.

Angel blev en tonåring.
Ju äldre hon blev desto större blev henne tro om att hon var en tiger.

Raya kom ut från sin stuga och började gå mot henne.
Angel tänkte först springa iväg, hon ville inte sitta instängd igen, men hon bestämde sig för att stå kvar.

- Dags för lektion, kom med in så ska vi... började Raya.
- Nej, jag vill inte! sa Angel förskräckt.
- Jag vill inte sitta och höra ditt eviga pladdrande hela dagarna!

- Men, Angel, du måste ju lära dig...
- Sluta! Fattar du inte? JAG VILL INTE!
- Som du vill, då kan du ju gå tillbaka till skolan igen då, om det är bättre, sa Raya förnärmat.

- Kanske jag gör, sa Angel.

Hon sprang iväg, iväg från Raya och hennes irriterande tjat. Iväg från att sitta instängd som i en bur. Iväg från att få ont i huvudet av allt prat.

Hennes tankar var på annat håll, medan hennes fötter fortsatte att röra på sig, och plötsligt befann hon sig på stranden.
Azai hade följt efter henne sen hon haft sitt bråk med Raya.

Hela dagen gick åt att bara gå där, sida vid sida, på stranden.
När solen började gå ner hade Angel ingen aning om var de var.
De stannade upp. Då, plötsligt, hoppade något ut ur buskarna.
Azai gjorde sig redo att attackera, men det var inget farligt som hade hoppat ut.

- Du igen!? utbrast Angel.
Den gröna pojken log.
- Vad vill du egentligen mig?
Den gröna pojken fortsatte gå mot dem tills han stod precis framför dem.
- Är du döv eller!? skrek Angel i hans öra.
- Aj, du behöver inte skrika!
Angel suckade.
- Behöver ni hjälp att hitta hem? frågade han sen, återigen med ett stort leende på läpparna.
- Nej, vi klarar oss själva, sa Angel kyligt.
- Men då följer jag med som sällskap, sa pojken nöjt.
Angel suckade, försökte ignorera honom, och gick åt det håll hon trodde var hemåt.

Kapitel 43

Peach stod och ylade, morrade och skällde.
Angel hann knappt reagera innan Peach satte av efter henne.
Hon började springa för glatta livet.
Allt springande med Azai hade gjort henne snabb och uthållig, men Peach var en varulv, med alla sinnen förstärkta till max.

Angels instinkter började ta över. Hon mindes vad hon var.
Hon var ingen hjälplös unge, hon var en stor, farlig tiger.
Hon vände sig tvärt om, och morrade ilsket åt Peach.
Peach blev överrumplad och tappade balansen, så Angel tog tillfället i akt och puttade henne så att hon trillade omkull.

Innan Peach hann resa sig upp hade Angel satt fart igen. 
Hon sprang snabbare än någonsin förut, snabbare än vad som var mänskligt möjligt. Men hon var ingen människa, hon var en stor, farlig tiger.

Plötsligt befann hon sig mitt ute i ingenstans. Runt omkring henne fanns öken. Det enda hon kunde se var ett svagt ljus, långt borta, som hon sprang mot.
När hon kom nära såg hon att det var en blomma, en lysande blomma.
Angel hade blivit trött. Hon var alldeles slut, och hon behövde vatten.
Hon tittade fundersamt på blomman. 
Angel tog ett stadigt grepp om den lysande växten, och drog av blomman.
Hon tog en stor tugga, och vätskan spred sig i hennes mun.
Hon stod där och njöt i en sekund, innan hon började känna sig konstig. Hennes känslor började löpa amok. Resten av blomman lyste starkare och starkare. Hon slängde den i sanden och försökte spotta ut det hon fått i sig. Men det hjälpte inte. Själva växten verkade ta kontroll över hennes känslor, suga in dem.

Angel blev alldeles yr. Hon försökte ta sig därifrån så fort det bara gick.

Ju längre bort från blomman hon kom, desto bättre kontroll fick hon över sina känslor.
När hon hade full kontroll igen började hon sakta gå framåt.

Hon hörde en röst. Den lät som ett eko.
- Kom. Kom till mig, sa den.
Angel följde rösten.
Hon såg ett klarblått sken, och ville gå åt ett annat håll, men rösten lockade henne närmare och närmare.
- Kom till mig Angel, sa den.
Angel kunde se blomman. En likadan blomma som tidigare, fast denna lyste blått.
- Kom närmare, kom, sa rösten.
Angel var nu alldeles framför den.
- Vad vill du mig? viskade Angel.
Rösten skrattade ett blodisande skratt, och allting svartnade för Angel.

Angel vaknade av att det kittlade.
Hon spärrade upp ögon, men kunde inte se varken en människa eller den skrämmande blomman någonstans.
Sedan tittade hon ner på marken och såg små, gröna, robotliknande insekter krypa omkring vid hennes fötter.
Hon satte sig ner på knä.
- Hejsan, sa hon glatt till insekterna.

Hon tittade förvånat på insekten som öppnade sig, och fällde ut ben.
Angel höll den i sin hand.
Plötsligt bet den henne så att hon tappade den, och den sprang iväg.

Hon kunde se solen sakta stiga mot himlen.
Hon undrade om hon någonsin skulle komma hem, eller om hon var fast i öknen för alltid.

På andra sidan kullen stod Peach och letade efter sin dotter.

"Åh, stackars Angel... hon är säkert jätteorolig. Allt är mitt fel!"
Hon gick sakta och fick plötsligt syn på ränder.
- Angel! utbrast hon.
Angel vände sig om och såg sin mamma.
De sprang mot varandra och stannade i en stor kram.

- Förlåt mig Angel, sa Peach.
- Det är inte ditt fel mamm, du kan ju inte hjälpa det.
- Men det känns ändå så hemskt... att skrämma iväg sin egen dotter.
- Det spelar ingen roll nu... jag vill faktiskt bara hem, sa Angel.

Alla samlades vid tidsportalen, och Angel berättade vad hon hade fått reda på.
Sedan gick de allesammans in i portalen och slungades iväg till sin egen tid.

När de kom hem var alla omskakade och trötta.

Under allt tidsresande hade alla glömt bort att Peach faktiskt hade blivit vuxen.
Hon tyckte att det var dags för en makeover, och tvingade Tsai att även han skaffa en ny stil.

Hon inspekterade sig själv från topp till tå, tills hon bestämde sig att hon var nöjd.
När Tsai var klar fick hon sig en rejäl chock.
Även om det var raka motsatsen till innan, tyckte hon faktiskt att han passade i det.

Efter den omtumlande resan återvände alla till sitt.
Raya låg och sov i sitt nyrenoverade rum.

Caramel fick besök av en gammal vän.

Bamboo och Alexandro höll till nere i labbet. Bamboo målade...

... Och Alexandro spelade på sitt udda instrument.

Angel berättade om hela resan för Azai, som lyssnade noga.

Peach och Tsai... ja, de återvände också till sitt.