Angel ignorerade hans fråga.
- Hur länge har du gjort det? pojken fortsatte att försöka få igång ett samtal.
Angel struntade återigen att svara honom.
När de hade gått i tystnad ett tag sa Angel att de var framme.
- Wow, utbrast pojken.
- Så, okej, du kan gå nu, sa Angel kort.
Pojken suckade.
- Då går jag väl tillbaka... till skogen. Utan säng eller tak över huvudet, sa pojken.
- Försök inte, vi har förresten ingen plats, så det är inte lönt att hålla på, sa Angel.
Pojken såg uppriktigt besviken ut och började gå med tunga steg tillbaka mot skogen.
Angel gav med sig.
- Okej då! Du kan få sova i mitt rum, men bara inatt!
Han log mot henne, och de gick till Angels rum.
Angel släpade fram en sovsäck och båda gick och la sig.
- Jag heter Sei förresten, sa pojken sömnigt.
Angel gäspade ointresserat och la sig till rätta.
Det dröjde inte länge innan Seis snarkningar hördes från sovsäcken.
Tidigt på morgonen vaknade Angel.
Hon var inte trött, trots att det var tidigt, så hon gick upp.
Hon gick ut, som hon alltid gjorde när hon vaknade.
Där ute stod Raya.
Angel började gå mot henne för att meddela henne att hon inte tänkte gå på någon lektion idag heller, inte någon dag faktiskt.
Men någonting stod inte rätt till med Raya.
- Raya, jag...
Angel avbröt sig när Raya vände sig om.
- Vad har hänt med dig!? utbrast Peach.
Raya skrattade, ett ondsint, skräckinjagande, blodisande skratt.
- Vad som har hänt med mig? Frågan är väl snarare vad som har hänt med dig, du klagar på kärleken, men faller själv handlöst för ett missfoster.
- Det gör jag inte alls! skrek Angel upprört.
- Och på tal om missfoster... fortsatte Raya och såg ut att granska Angel från topp till tå.
- Du verkar inte förstå... men alla här hatar dig, viskade Raya.
- Du har fel!
- Jaså har jag? Säg det till dina föräldrar, som skäms ihjäl för sitt missfoster till barn.
Angel blev rasande.
- Hur vågar du prata sådär till mig!? fräste hon.
Raya skrattade igen.
- Ett missfoster som inte tål sanningen, tydligen, sa hon.
Angel for ner på marken, redo att attackera.
- Världen har inte plats för missfoster, sa Raya kyligt.
- Då är det väl dags för dig att säga hejdå, morrade Angel.
Rayas ögon smalnade, man såg att hon blev arg.
Hon röt vildsint mot Angel.
Raya tog ett språng rakt mot Angel.
Angel var inte beredd på att Raya skulle vara så stark, så hon blev överrumplad.
Raya tryckte ner Angel mot marken, och hon bet henne.
Hennes huggtänder trängde in i Angels hals, och det gjorde så ont att Angel trodde att hon skulle dö.
Hon kände hur Raya sög ut hennes blod, hur hon blev svagare och svagare, och allting började svartna.
Det hade börjat regna kraftigt, och Raya sprang därifrån medan en livlös Angel låg kvar på den fuktiga marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar