Hon visste att det var dags.
Om det nu skulle hända, kunde det gott hända på en vacker plats.
Quara tänkte på Lala, på hur hon förmodligen levde sitt tredje liv just nu. Hur hon själv snart skulle leva sitt tredje liv.
Hon undrade om hon skulle komma ihåg sina förra liv. Innan hon träffade Lala hade hon ju inte gjort det.
Plötsligt kände hon sig kall, och hon började försvinna...
Familjen blev ledsen, men de var inte särskilt överraskade. De visste att det skulle hända. Nu var hela första generationen av familjen Larchada borta.
- Peach... Jag och Belle har kommit överens. Vi ska åka tillbaka till Appaloosa Plains. Vi hör inte hemma här, vi är inte en del av familjen.
- Det är klart ni är, började Peach.
- Snälla du, vi vet båda att jag inte har något blodsband till någon här överhuvudtaget, sa Ray.
Peach suckade.
- Om det är vad ni vill, så är det klart ni ska åka, sa hon sen.
Ray log mot henne.
Bamboo och Peach var de enda som var där för att vinka av dem.
Tsai sov, han hade varit väldigt trött på sista tiden. Alexandro höll på i labbet. Angel hade ännu inte kommit hem. Azai var med Angel, och Caramel sov med Tsai.
- Lycka till med allt, sa Bamboo och log.
- Vi kommer sakna er, sa Peach.
- Det är knappast sista gången vi ses, så lätt blir ni inte av med oss, skrattade Ray.
Alla i familjen återvände till sitt.
Angel och Azai kom hem, och gick som vanligt ner i deras källarrum.
Tsai gick upp och åt. Likaså gjorde Caramel.
Peach strosade runt i de olika husen och försökte planera framtiden.
Alexandro fortsatte att fixa med labbet.
Bamboo städade hela det rosa huset.
Peach ringde Raya och bad henne komma över.
De träffades i gäststugan.
- Nu är det varken Quara eller Ray och Belle som bor här i denna stugan så jag tänkte att, om du vill, så kan du få bo här som tack för att du undervisar Angel, sa Peach.
Raya tackade glatt ja till erbjudandet.
- Det är lite stökigt här, men du får inreda hur du vill, sa Peach.
- Tack så mycket, jag känner mig redan som hemma, sa Raya och log så stort det bara gick.
Alexandro kallade hela familjen till sig.
Labbet var klart, och med det även tidsmaskinen.
Alla gjorde sig redo att åka till framtiden.
När de anlände bestämde de sig för att genast börja leta efter Lala. Alla längtade efter att få träffa henne.
De delade in sig i grupper två och två. Peach och Angel började leta i parken.
- Det går nog snabbare om vi också delar upp oss, sa Angel.
Peach nickade, och de gick åt olika håll.
Men Angel hittade snabbt något som hon tyckte var mycket intressantare.
"De ser ut som två clowner!" tänkte Angel och kunde knappt hålla sig för skratt.
Det märkliga paret började gå därifrån.
"Åh nej, de sticker! Bäst att jag följer efter!"
Angel smög efter de hela tiden, till och med in i deras hus.
De gick in i ett rum och låste dörren, men Angel hittade en springa i persiennerna.
Det började höras konstiga ljud där inifrån, och synen hon möttes av fick henne att bli rejält äcklad.
"Jag borde nog gå", tänkte Angel.
Hon vände sig om och skulle smyga ut, men hamnade istället i köket.
"Åh, vad fint", tänkte hon, och lät sig än en gång distraheras.
- Vem är du? hördes en konstig röst bakom henne.
Hon vände sig snabbt om.
- Oj, jo... jag är, eh, jag är här för att... för att kontrollera avloppet, sa Angel.
- Avlopp?
- Äsch... jag borde nog gå, sa Angel.
- Hmm... du påminner mig om någon, sa plumboten.
- Jag måste gå nu, mamma, jag menar chefen, väntar på mig.
- Är du möjligen släkting till Lala Larchada?
Angel spärrade upp ögonen.
- H-h-hur vet du det?
- Ni är väldigt lika.
- Känner du henne?
- Känner? Det var hon som skapade mig.
De satte sig ner vid bordet.
- Vad heter du? frågade plumboten.
- Angel, svarade Angel.
- Vad heter du? frågade Angel, osäker på om plumbotar verkligen hade namn.
- Jag heter Verdano, trevligt att råkas.
Verdano reste sig upp och gick bort till kylen.
Han tog ut ett fat med kakor och gick tillbaka.
- Här, ta en kaka, du behöver föda efter din resa.
En av clownerna kom in i köket.
- Verdano, vem är det där? frågade hon tyst.
Verdano berättade vad han nyss hört.
Angel gick och ställde sin tallrik på diskbänken.
Clownen gick fram till Angel.
- Hur kommer det sig att du är här? frågade hon snällt.
- Jag letar efter Lala, svarade Angel.
- Jaså, sa clownen och såg bekymrad ut.
- Du förstår... hon åkte för flera dagar sen.
- Men hon var här?
- Ja, det var hon.
- Tack så mycket rosahåriga kvinna, sa Angel och sprang sin väg.
Nu visste hon att Lala hade varit där, men att hon hade åkt hem igen.
Hon såg Peach.
- Mamma! ropade hon.
- Mamma, jag vet var Lala är!
Hon sprang mot henne, men Peach visade inga tecken på att hon hade hört.
När Angel var en meter ifrån henne, vände hon sig om.
Angel förstod plötsligt varför hon inte svarat.
Hennes mamma var täckt av päls, hennes ögon lyste, och hon vände sig mot månen i ett blodisande vrål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar