Han rusade fram till henne och satte sig ner bredvid henne.
- Angel! Angel! ropade han, men han fick inget svar.
Han bar in henne i vardagsrummet, och la henne i soffan.
Han stannade kvar i rummet för att se till henne när hon vaknade.
Han var utom sig av oro.
Några timmar senare vaknade Angel, och det blödde fortfarande från det gapande såret i hennes hals.
- Vad hände gumman? frågade Tsai.
- Det var Raya... Hon var en varulv... Och hon attackerade mig!
Det märktes att Tsai blev rasande, men han sa inget, utan lät Angel fortsätta.
- Hon var så konstig... Hennes röst var... alldeles läskig. Och hennes ögon var helt svarta.
Tsai fick hålla inne en flämtning, och samtidigt kom Peach ner för trapporna.
- Vad händer här? frågade hon.
- Raya har attackerat Angel, sa Tsai sammanbitet.
Angel fick berätta sin lilla historia igen.
- Svarta ögon... sa Peach fundersamt.
- Jag har läst något om det har jag för mig.
Tsai nickade långsamt.
- Tagna varulvar har svarta ögon.
- Tagen? frågade Angel.
- Ja... Varulvar har olika färg på ögonen beroende på deras personlighet. En tagen varulv är tagen av den mörka sidan, så att säga. De är olika andra varulvar på det sättet att vanliga varulvar, förvandlas från sig själva till en varulv. När tagna varulvar förvandlas är de fortfarande sig själva, men deras onda sida tar överhanden. Vilken varulv som helst kan bli tagen, även den allra snällaste, och det är inte lätt. Efter varje fullmåne kommer de ihåg exakt var de gjorde, vad de sa. Det var ingen annan som gjorde det åt dem, det var de själva. De tror att de kunde ha hindrat sig själva, även om de vet att de inte kan.
Det blev tyst en lång stund.
Tillslut bröts tystnaden av att Peach rusade ner för trapporna.
- Hur kunde du!? röt hon åt Raya.
- Hur kunde du göra så mot min dotter!? Hur kunde du låta bli att berätta för oss vad du var!?
Rayas plågade ansikte fick Peach att lugna ner sig.
- Förlåt... Jag vet att du inte kan hjälpa det, jag blev bara så arg... sa Peach.
Raya skakade på huvudet.
- Be inte om ursäkt, sa hon.
- Du har rätt. Jag är ett monster, och jag borde berättat för er istället för att riskera era liv.
Peach tittade sorgset på Raya.
- Jag ger mig av nu, sa hon med en suck.
- Jag önskar det fanns något jag kunde göra för att ursäkta det jag gjort, men det bästa är nog om jag ger mig av.
Peach stod tyst.
Hon kunde inte annat än tycka synd om Raya, men hon fick inte fram några ord.
Raya gick sin väg.
Hon körde ifrån Sunlit Tides medan regnet smattrade mot rutorna, och ångrade att hon kommit dit från första början.
Inne i det andra huset berättade Bamboo om sin planerade resa för Alexandro.
De var båda helt ovetande om vad som hänt.
- Och jag får inte följa med? envisades Alexandro.
Bamboo skrattade.
- Nej, har jag sagt, jag åker själv, sa han.
Han gick till det andra huset för att berätta för de andra om sin resa.
Så fort han pratat klart for Angel upp.
- Får jag följa med? frågade hon ivrigt.
Angel ville aldrig göra något annat än springa runt utomhus med Azai, så Bamboo förstod att något var fel.
- Visst får du det, svarade han.
På vägen dit frågade Bamboo vad som hade hänt, och Angel fick än en gång berätta sin lilla historia.
När hon var klar insåg Bamboo vilken tur det var att han sagt att hon fick följa med.
Hon behövde helt klart lite tid långt bort från allt.
När de var framme i Appaloosa Plainshöll solen redan på att gå ner.
De möttes av kvinnan som ägde platsen de skulle besöka.
- Det är jag som är Linda, sa hon.
- Välkomna hit, hoppas ni ska trivas, fortsatte hon med ett leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar