Han fick inte skada hennes dotter.
Hon hade läst böcker om forskning i flera dagar, och visste hur man analyserade DNA.
Men hon behövde någonting att analysera.
Ett enda litet hårstrå räckte.
Hon tittade ut på de två hundarna som lekte utanför huset.
Plötsligt fick hon en idé.
Tsai var på besök nästan varje dag.
När han var på väg hem en helt vanlig dag satte Lala sin plan i verket.
Caramel smög runt från buske till buske, och väntade på rätta tillfället att gå fram och norpa ett hårstrå.
På andra sidan vägen sprang Angelo runt och försökte avleda honom.
Han skällde och hoppade och gjorde tricks, men Tsai vände sig inte om.
Efter ett tag fick Angelo nog och sprang fram, bet av ett hårstrå och sprang raka vägen in igen.
Lala berömde de två hundarna och sprang sen raka vägen till sin lilla forsknings hörna.
Efter några minuters forskande visste hon precis vad han var för något.
Hon sprang in på Peachs rum.
- Jag vill inte att du träffar den där pojken mer! sa Lala bestämt.
- Va!? Varför inte?
- Bara gör som jag säger!
- Du kan inte bestämma allting jag gör! När ska jag få börja bestämma någonting själv!? Jag är snart ungdom! Ska du hålla på och bestämma allting för mig då också eller!?
Peach sprang ut, ut i skogen.
Angelo och Caramel försökte följa efter, men de tappade snabbt bort henne.
Efter att ha suttit och gråtit tills hon inte hade några tårar kvar, hörde Peach steg.
Tsai kom in i gläntan och log mot henne.
- Hur kunde du hitta mig? frågade Peach förvånat och försökte torka bort tårarna.
Tsai undvek att svara på frågan och frågade istället henne:
- Varför är du här ute?
- Därför att mamma behandlar mig som ett litet barn.
Tsai satte sig bredvid henne.
- Hon är bara orolig, snart är du vuxen.
- Och hon behandlar mig som ett barn för det?
- Nej, men hon saknar sin lilla flicka förstår du väl.
- Men bara för att jag blir vuxen betyder inte det att jag inte kan vara hennes lilla flicka.
- Gå och säg det till henne då!
Peach log.
Tsai hade faktiskt fått henne på bättre humör.
De pratade hela vägen tillbaka, och Tsai påminde henne om att han var en av hennes första följare, på bloggen som hade fått 146 följare.
Men när Peach kom in igen var inte Lala där.
Hon var ute och höll på i trädgården.
Peach gick ut dit, och såg att hon planterade ett frö.
- Förlåt mig mamma, sa hon.
- Förlåt mig också, sa Lala.
- Jag vill bara inte att något ska hända dig.
- Vad skulle kunna hända med genom att jag träffar Tsai?
- Jag berättar det när du är redo.
- Såå.. får jag träffa honom?
- Tja, det går ju inte riktigt att stoppa dig, men jag skulle avråda dig från att göra det.
Peach sken upp. Hon sprang fram och gav sin mamma en stor kram.
De gick in igen, och åt mat.
Sedan gick de och la sig, trötta efter alla händelser.
Nästa morgon var Lala uppe tidigt, och det första hon gjorde var att gå ut och se till sin växt.
Den hade växt rejält under natten.
Lala log.
"Snart..." tänkte hon.
"Snart är du färdigväxt."
Hon kysste plantan och gick in igen.
Vad var det för ett mystiskt frö hon hade hittat?
