Kapitel 40

Kärlek...

Kärlek...

Överallt fanns det kärlek.

Angel suckade djupt.
"Kärlek är äckligt!" tänkte hon irriterat.

Hon gick till stranden och tittade ut mot havet.
Varför tyckte hon kärlek var äckligt egentligen?
Förmodligen för att hon aldrig skulle få uppleva den själv.
Människor hade så mycket fördomar om tigrar, och de skulle aldrig i livet kunna tänka sig att bli kär i en!

Raya kom vandrande mot henne.

"Hur kan den där kvinnan alltid hitta mig!?" tänkte Angel, om möjligt ännu mer irriterad.
- Redo för din lektion? frågade Raya med ett leende.
- Jag antar det, muttrade Angel.

Kapitel 39

Peach sprang ut.
- Ray! ropade hon.
Ray tittade på henne.
- Du är tillbaka!
- Ja, det är jag väl, sa han med ett skratt.
- Hur kunde du bara sticka iväg så där!? sa Peach sen.
- Förlåt, men jag skämdes bara för mycket för... ja, du vet, sa han.

Peach suckade.
Den andra plantsimmen stod tyst.
- Ja just det, det här är Belle, sa Ray och gjorde en gest mot plantsimmen.
Belle nickade artigt, och Peach inspekterade henne från topp till tå.

- Vi får gå in och prata, sa Peach och visade Ray till det stora träd-huset.
De satte sig ner i soffan, och Peach började berätta om allt som hänt sen han for.

Sen var det Rays tur att berätta. Han berättade om hur han hade stuckit iväg till Appaloosa Plains, och träffat Belle, sitt livs kärlek.

Medan de satt och pratade strosade Belle runt i trädgården och var allmänt märklig.

Precis när Ray skulle avsluta sin historia knackade det på dörren.
Det var Raya som sa att hon behövde prata med Peach på momangen.
De gick en bit från huset, och Raya berättade om vad som hade hänt i skolan, och att det var anledningen till att Angel inte ville dit.
Peach blev så arg att hon kokade när hon fick reda på det.
- Men jag har pratat med henne, fortsatte Raya.
- Och gett henne förslaget om hemundervisning.
Peach log lite mot Raya.
- Tack ska du ha, sa Peach.
Raya log tillbaka, nickade, och gick sin väg.

Solen höll på att gå ner, och Angel var ute och lekte med Bamboo.

Plötsligt fick hon syn på plantsimmen som stod vid korna och tittade drömmande upp mot himlen.

Hon smög fram till henne.
- Vem är du? frågade hon henne.
Belle hoppade till.
- Oj, vad du skräms, sa hon.
- Vem är du frågade jag! sa Angel irriterat.
- Jag är Belle, Rays flickvän, sa hon med ett leende.
- Vem är Ray? frågade Angel förvånat.
- Han är din mammas bror, svarade Belle.
Angel tittade frågande på Belle.
- Hejdå gula dam, sa hon sen glatt och sprang iväg.

Hon gick ner till sitt rum och sprang runt, runt i det.
Plötsligt dök Alexandro upp i rummet.
- Aaaa! skrek Angel, och hoppade in i en buske.
Alexandro skrattade.
- Dumma häxa, sa hon, men kunde knappt hålla sig för skratt.
- Jag vill bara fråga dig en sak, sa Alexandro.
- Vadå? frågade Angel och borstade bort några löv från sina kläder.
- Om jag får bygga ett labb här bredvid ditt rum.
Angel tittade nyfiket på honom.
- Vad ska du forska om där?
- Hemliga saker! sa Alexandro och höll för munnen.
- Okej, det kan du väl få, sa Angel.
- Men på ett villkor.
- Vad för villkor? frågade Alexandro.
- Att jag får se hemligheterna, sa hon och log finurligt.
- Överens, sa Alexandro och log stort.

Kapitel 38

Angel grät.
- De känner mig inte ens! sa hon.
Azai tittade sorgset på henne.
- Åh, Azai, vad ska jag göra?

Hon hörde steg i trappan och torkade tårarna.
Till hennes stora förvåning var det Raya som kom ner.
- Hej, sa Raya med ett litet leende.

Hon gick och satte sig på trappan, och Angel satte sig på sängen igen.
- Du, jag såg vad som hände idag, och...
Angel tittade ner i golvet.
- Du ska veta att det inte är okej. De får inte göra så, fortsatte hon.
- Jag förstår nu varför du inte vill komma till skolan, men du, om du vill kan jag ge dig hemundervisning, sa hon.
Angel svarade inte. Hon satt bara tyst och tittade in i väggen.
Först hade Moo dött, och sen hade detta hänt, kunde hennes dag bli värre?
- Tänk på det, sa Raya. Hon tittade på klockan.
- Det är nog dags för mig att gå, sa hon och reste sig.

När hon hade gått begravde Angel ansiktet i kuddarna.

Ute i trädgården var det inte heller någon vidare stämning.
Peach satt på bänken och tittade ner i marken.
Hon hade förlorat alla kändes det som. Moo var borta, Angelo var borta, Lala var borta. 
Caramel kom framlunkande och påminde henne om att hon faktiskt hade några kvar också.

- Du och jag Caramel, sa hon.
- Du och jag...
Den stora, rosa hunden la sig ner på gräset och somnade.
Peach tittade på honom och log.

Peach väckte Caramel och tog med honom in igen. Det var nämligen dags att fira Tsais födelsedag. Han fyllde år och blev vuxen!
Han tittade ut genom fönstret och såg något märkligt.

- Är inte det där...? började han.
Peach gick fram mot fönstret.
Hon drog efter andan.
- Vad i hela...? var det enda hon lyckades få fram.

Kapitel 37

Angelo gick sakta upp för den lilla bron.
Han var gammal, och väldigt trött.
Bron hade blivit en av hans favoritplatser, det var så vackert där.

Han gäspade stort, och var tvungen att lägga sig ner.
"Nu händer det", tänkte han förtvivlat.
Han såg sig om. Det var i alla fall ett okej ställe att dö på.
Mer än okej. Om han nu skulle dö var det den bästa platsen att dö på.
Han fällde en tår. Han skulle sakna alla så oerhört mycket...
Moo och Peach som funnits i hela hans liv.
Han såg sig om igen. Det var verkligen vackert.
Den vackra platsen blev det sista Angelo fick se.

Peach blev förtvivlad när hon fick reda på det.
Hon sprang rakt ut. Regnet piskade henne i ryggen medan hon gick.
Hon visste inte vart hon var på väg, hon bara gick, och tårarna rann.
Angelo hade funnits med henne så länge.
Han hade alltid funnits vid hennes sida.
Hon mindes dagen då hon först träffade honom. Det var på hennes födelsedag. Hon var ute och lekte i snön, när plötsligt en stor, vit, bevingad hund kom fram till henne.
Det dröjde inte länge innan de blev bästa vänner. Det krävdes en hel del övertalning, men tillslut gick hennes föräldrar med på att behålla honom.
Peach log vid minnet.
Hon torkade tårarna och såg sig om.
Hon befann sig på kyrkogården.

Hon gick sakta fram mot graven som stod där, ensam och kall med ett namn inristat på sig. Lala Larchada. Tårarna började rinna igen.

Hon satte sig på bänken bredvid. 
- Jag saknar dig mamma, sa Peach tyst.
Hon tänkte på det Bamboo berättat.
- Jag ska träffa dig igen mamma, jag lovar, sa hon.

Peach började sakta gå hemåt.
Men där hemma hände något som skulle krossa henne totalt...

Moo suckade djupt.
"Då var det väl min tur", tänkte han.
Han tittade ner i golvet, golvet på det hus där han bott hur länge som helst. Där han bott med sin fru, och sina barn. Där det hade hänt så mycket konstiga, sorgliga och roliga saker. Golvet i hans hem.

Nu ligger de där... De två gravarna, och blickar ut över kyrkogården.

Kapitel 36

Bamboo stirrade förvånat på Alexandro.

Alexandro ångrade sig genast. Han visste inte vad han skulle göra, så han hoppade snabbt upp på vindsurfsbrädan och åkte iväg i full fart.

Bamboo stod stilla länge, och funderade på vad som hade hänt.

Sen kom han fram till... att han faktiskt hade tyckt om det.

Han bestämde sig för att leta reda på Alexandro.

Bamboo gick tillbaka mot Alexandros hus, och hans huvud var fyllt av tankar.

Han var så inne i sina tankar att han inte ens märkte personen som ropade efter honom. 

Bamboo letade igenom huset, men hittade ingen. Han förstod att Alexandro hade åkt tillbaka till nutiden.

Sakta gick han fram till portalen. Han visste inte hur man skulle göra, men antog att det bara var att gå in i dimman.

Först när han ställt sig i mitten av portalen hörde han ropen.

- Bamboo! Bamboo vänta! ropade en välbekant röst.

Bamboo hann precis se personen komma springande runt hörnet när han uppslukades av dimman.

 

När han gick ut ur portalen uppe på Alexandros vind befann han sig i chock.

Han var säker på att det var... men det kunde det väl ändå inte... eller?

Hans huvud höll på att explodera, så han bestämde sig att skjuta undan alla tankar och leta rätt på Alexandro istället.

Som han trodde satt Alexandro framför holo-tv:n och spelade tvspel.

- Hej, sa Bamboo.

- Hej, sa Alexandro som om inget hade hänt.

- Varför sprang du iväg? frågade Bamboo och satte sig bredvid honom i soffan.

Alexandro suckade.

- Förlåt mig Bamboo, jag vet inte vad som flög i mig, jag bara... Jag förstår om du är arg, men kan du snälla förlåta mig? frågade han sorgset.

- Jag är inte arg för att du kysste mig, jag är arg för att du sprang iväg, och åkte tillbaka hit utan att säga något.

- Så... du blev inte arg för att jag kysste dig? frågade han förvånat.

- Nepp, jag tyckte om det, sa Bamboo och flyttade lite närmre.

Alexandro rodnade.

Bamboo log.

Roboten gick tyst ut ur sin laddningsmakapär.

Allting var tyst och lugnt.

Alexandro la armarna om Bamboo, och de satt och höll om varandra medan roboten började skramla i köket.

Efter en stund meddelade roboten att maten var klar.

De satte sig vid bordet och högg in på pajen som roboten bakat.

- Du... Jag måste hem så snart som möjligt, sa Bamboo.

- Varför det? frågade Alexandro med munnen, som vanligt, fylld med mat.

- Det är väldigt viktigt att jag får prata med min syster, sa Bamboo och log åt hur Alexandro försökte tugga och prata samtidigt.

- Men då följer jag med dig, sa Alexandro.

Bamboo packade sina saker, sen bar det av till Sunlit Tides.

Efter turen stod han då, igen, hemma. Han visste inte hur länge han varit borta, men det kändes som väldigt länge.

Han sa åt Alexandro att vänta där, och sprang sen till Peach och Tsais hus.

Utanför dörren träffade han på Peach, som var på väg till Moo.

- Peach! Jag har något jätteviktigt att säga!

- Vadå frågade Peach nyfiket.

- Du kommer inte tro det här... Men låt mig börja från början, sa han.

De gick in i vardagsrummet i Peachs trädhus.

Där började Bamboo berätta allt, från dess att han anlände till Isla pradiso.

Peach satt tyst och lyssnade, och när han kom till poängen blev hennes ögon stora som tefat, och hennes haka trillade ner i golvet.

Inte bara Peach blev chockad.

Gamle Caramel hade också hört allting, och blev överväldigad över det Bamboo sa.

Han hoppades, att om Bamboo skulle göra en liknande resa igen, skulle han få följa med, och kanske, kanske träffa sin gamla kära vän igen. Kanske...