Alexandro ångrade sig genast. Han visste inte vad han skulle göra, så han hoppade snabbt upp på vindsurfsbrädan och åkte iväg i full fart.
Bamboo stod stilla länge, och funderade på vad som hade hänt.
Sen kom han fram till... att han faktiskt hade tyckt om det.
Han bestämde sig för att leta reda på Alexandro.
Bamboo gick tillbaka mot Alexandros hus, och hans huvud var fyllt av tankar.
Han var så inne i sina tankar att han inte ens märkte personen som ropade efter honom.
Bamboo letade igenom huset, men hittade ingen. Han förstod att Alexandro hade åkt tillbaka till nutiden.
Sakta gick han fram till portalen. Han visste inte hur man skulle göra, men antog att det bara var att gå in i dimman.
Först när han ställt sig i mitten av portalen hörde han ropen.
- Bamboo! Bamboo vänta! ropade en välbekant röst.
Bamboo hann precis se personen komma springande runt hörnet när han uppslukades av dimman.
När han gick ut ur portalen uppe på Alexandros vind befann han sig i chock.
Han var säker på att det var... men det kunde det väl ändå inte... eller?
Hans huvud höll på att explodera, så han bestämde sig att skjuta undan alla tankar och leta rätt på Alexandro istället.
Som han trodde satt Alexandro framför holo-tv:n och spelade tvspel.
- Hej, sa Bamboo.
- Hej, sa Alexandro som om inget hade hänt.
- Varför sprang du iväg? frågade Bamboo och satte sig bredvid honom i soffan.
Alexandro suckade.
- Förlåt mig Bamboo, jag vet inte vad som flög i mig, jag bara... Jag förstår om du är arg, men kan du snälla förlåta mig? frågade han sorgset.
- Jag är inte arg för att du kysste mig, jag är arg för att du sprang iväg, och åkte tillbaka hit utan att säga något.
- Så... du blev inte arg för att jag kysste dig? frågade han förvånat.
- Nepp, jag tyckte om det, sa Bamboo och flyttade lite närmre.
Alexandro rodnade.
Bamboo log.
Roboten gick tyst ut ur sin laddningsmakapär.
Allting var tyst och lugnt.
Alexandro la armarna om Bamboo, och de satt och höll om varandra medan roboten började skramla i köket.
Efter en stund meddelade roboten att maten var klar.
De satte sig vid bordet och högg in på pajen som roboten bakat.
- Du... Jag måste hem så snart som möjligt, sa Bamboo.
- Varför det? frågade Alexandro med munnen, som vanligt, fylld med mat.
- Det är väldigt viktigt att jag får prata med min syster, sa Bamboo och log åt hur Alexandro försökte tugga och prata samtidigt.
- Men då följer jag med dig, sa Alexandro.
Bamboo packade sina saker, sen bar det av till Sunlit Tides.
Efter turen stod han då, igen, hemma. Han visste inte hur länge han varit borta, men det kändes som väldigt länge.
Han sa åt Alexandro att vänta där, och sprang sen till Peach och Tsais hus.
Utanför dörren träffade han på Peach, som var på väg till Moo.
- Peach! Jag har något jätteviktigt att säga!
- Vadå frågade Peach nyfiket.
- Du kommer inte tro det här... Men låt mig börja från början, sa han.
De gick in i vardagsrummet i Peachs trädhus.
Där började Bamboo berätta allt, från dess att han anlände till Isla pradiso.
Peach satt tyst och lyssnade, och när han kom till poängen blev hennes ögon stora som tefat, och hennes haka trillade ner i golvet.
Inte bara Peach blev chockad.
Gamle Caramel hade också hört allting, och blev överväldigad över det Bamboo sa.
Han hoppades, att om Bamboo skulle göra en liknande resa igen, skulle han få följa med, och kanske, kanske träffa sin gamla kära vän igen. Kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar