Han var gammal, och väldigt trött.
Bron hade blivit en av hans favoritplatser, det var så vackert där.
Han gäspade stort, och var tvungen att lägga sig ner.
"Nu händer det", tänkte han förtvivlat.
Han såg sig om. Det var i alla fall ett okej ställe att dö på.
Mer än okej. Om han nu skulle dö var det den bästa platsen att dö på.
Han fällde en tår. Han skulle sakna alla så oerhört mycket...
Moo och Peach som funnits i hela hans liv.
Han såg sig om igen. Det var verkligen vackert.
Den vackra platsen blev det sista Angelo fick se.
Peach blev förtvivlad när hon fick reda på det.
Hon sprang rakt ut. Regnet piskade henne i ryggen medan hon gick.
Hon visste inte vart hon var på väg, hon bara gick, och tårarna rann.
Angelo hade funnits med henne så länge.
Han hade alltid funnits vid hennes sida.
Hon mindes dagen då hon först träffade honom. Det var på hennes födelsedag. Hon var ute och lekte i snön, när plötsligt en stor, vit, bevingad hund kom fram till henne.
Det dröjde inte länge innan de blev bästa vänner. Det krävdes en hel del övertalning, men tillslut gick hennes föräldrar med på att behålla honom.
Peach log vid minnet.
Hon torkade tårarna och såg sig om.
Hon befann sig på kyrkogården.
Hon gick sakta fram mot graven som stod där, ensam och kall med ett namn inristat på sig. Lala Larchada. Tårarna började rinna igen.
Hon satte sig på bänken bredvid.
- Jag saknar dig mamma, sa Peach tyst.
Hon tänkte på det Bamboo berättat.
- Jag ska träffa dig igen mamma, jag lovar, sa hon.
Peach började sakta gå hemåt.
Men där hemma hände något som skulle krossa henne totalt...
Moo suckade djupt.
"Då var det väl min tur", tänkte han.
Han tittade ner i golvet, golvet på det hus där han bott hur länge som helst. Där han bott med sin fru, och sina barn. Där det hade hänt så mycket konstiga, sorgliga och roliga saker. Golvet i hans hem.
Nu ligger de där... De två gravarna, och blickar ut över kyrkogården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar