- De känner mig inte ens! sa hon.
Azai tittade sorgset på henne.
- Åh, Azai, vad ska jag göra?
Hon hörde steg i trappan och torkade tårarna.
Till hennes stora förvåning var det Raya som kom ner.
- Hej, sa Raya med ett litet leende.
Hon gick och satte sig på trappan, och Angel satte sig på sängen igen.
- Du, jag såg vad som hände idag, och...
Angel tittade ner i golvet.
- Du ska veta att det inte är okej. De får inte göra så, fortsatte hon.
- Jag förstår nu varför du inte vill komma till skolan, men du, om du vill kan jag ge dig hemundervisning, sa hon.
Angel svarade inte. Hon satt bara tyst och tittade in i väggen.
Först hade Moo dött, och sen hade detta hänt, kunde hennes dag bli värre?
- Tänk på det, sa Raya. Hon tittade på klockan.
- Det är nog dags för mig att gå, sa hon och reste sig.
När hon hade gått begravde Angel ansiktet i kuddarna.
Ute i trädgården var det inte heller någon vidare stämning.
Peach satt på bänken och tittade ner i marken.
Hon hade förlorat alla kändes det som. Moo var borta, Angelo var borta, Lala var borta.
Caramel kom framlunkande och påminde henne om att hon faktiskt hade några kvar också.
- Du och jag Caramel, sa hon.
- Du och jag...
Den stora, rosa hunden la sig ner på gräset och somnade.
Peach tittade på honom och log.
Peach väckte Caramel och tog med honom in igen. Det var nämligen dags att fira Tsais födelsedag. Han fyllde år och blev vuxen!
Han tittade ut genom fönstret och såg något märkligt.
- Är inte det där...? började han.
Peach gick fram mot fönstret.
Hon drog efter andan.
- Vad i hela...? var det enda hon lyckades få fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar