Som vanligt sprang hon och Azai ut i skogen.
Angel älskade skogen. Hon älskade naturen i allmänhet. Vinden som träffade hennes ansikte när hon sprang. Fåglarna som kvittrade. Solen som sken.
Angel ökade farten. Hon sprang så snabbt hon kunde.
Azai fick däremot hålla igen, som vanligt. Det är inte alltid lätt att vara en stor, snabb tiger.
Plötsligt hoppade något ut ur buskarna.
Angel skrek till.
Det var en pojke. Han var grön från topp till tå, och han skrattade åt Angels reaktion.
- Skräms inte sådär, det är inte kul, muttrade Angel.
Pojken log.
- Förlåt mig, sa han, men kunde knappt hålla sig för skratt.
Angel suckade.
- Vem är du, och vad vill du mig?
- Jag ville säga hej. Jag ser dig ofta här ute tillsammans med... den där, sa ha. och tittade på Azai som stod och försökte fånga ett löv som blåste runt.
- Vadå? Bor du här? frågade Angel förvånat.
- Japp, så går det för oönskade barn, suckade han.
Angel stirrade på honom. Han var ju bara ett barn. Inte kunde väl han bo ute i skogen, alldeles ensam.
- Jaja, det var kul att träffa dig i alla fall, sa han och log.
Angel började gå. Azai följde efter.
Hon sneglade på pojken så länge hon kunde.
Nej, inte kunde han bo ensam i skogen. Det måste varit ett skämt.
Med det klart började hon springa igen.
Den gröna pojken tittade efter henne.
Han suckade.
- Hejdå, viskade han, men det var bara han som hörde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar