Han visste att det var dags. Han accepterade det.
Det gjorde ont i honom att tänka på hur Peach skulle ta det, men det skulle ske någon gång, så det kunde lika gärna ske nu.
Han gjorde sig beredd, och försvann sedan från jordelivet.
Peach tog det väldigt hårt.
Så många från hennes barndom var borta.
Lala, Moo, Oz, Qui, Caramel, Angelo, de var alla borta.
Hon gick runt i Lalas och Quaras gamla trädgård.
Hon tittade på alla märkliga växter som verkade iaktta henne. Hon försökte att inte titta tillbaka på dem.
Hon matade koplantan.
Hon fortsatte. Hon gick till korna.
Hon erbjöd en ko lite choklad, men till hennes stora besvikelse nekade den till henne erbjudande.
Peach suckade djupt.
För henne kändes det som om sorgen aldrig skulle släppa, men det visste hon att den gjorde, det hade den gjort förut...
Angel och Azai lekte som vanligt utomhus, men det var ingen vanlig dag. Det var Angels födelsedag.
Angel blev en tonåring.
Ju äldre hon blev desto större blev henne tro om att hon var en tiger.
Raya kom ut från sin stuga och började gå mot henne.
Angel tänkte först springa iväg, hon ville inte sitta instängd igen, men hon bestämde sig för att stå kvar.
- Dags för lektion, kom med in så ska vi... började Raya.
- Nej, jag vill inte! sa Angel förskräckt.
- Jag vill inte sitta och höra ditt eviga pladdrande hela dagarna!
- Men, Angel, du måste ju lära dig...
- Sluta! Fattar du inte? JAG VILL INTE!
- Som du vill, då kan du ju gå tillbaka till skolan igen då, om det är bättre, sa Raya förnärmat.
- Kanske jag gör, sa Angel.
Hon sprang iväg, iväg från Raya och hennes irriterande tjat. Iväg från att sitta instängd som i en bur. Iväg från att få ont i huvudet av allt prat.
Hennes tankar var på annat håll, medan hennes fötter fortsatte att röra på sig, och plötsligt befann hon sig på stranden.
Azai hade följt efter henne sen hon haft sitt bråk med Raya.
Hela dagen gick åt att bara gå där, sida vid sida, på stranden.
När solen började gå ner hade Angel ingen aning om var de var.
De stannade upp. Då, plötsligt, hoppade något ut ur buskarna.
Azai gjorde sig redo att attackera, men det var inget farligt som hade hoppat ut.
- Du igen!? utbrast Angel.
Den gröna pojken log.
- Vad vill du egentligen mig?
Den gröna pojken fortsatte gå mot dem tills han stod precis framför dem.
- Är du döv eller!? skrek Angel i hans öra.
- Aj, du behöver inte skrika!
Angel suckade.
- Behöver ni hjälp att hitta hem? frågade han sen, återigen med ett stort leende på läpparna.
- Nej, vi klarar oss själva, sa Angel kyligt.
- Men då följer jag med som sällskap, sa pojken nöjt.
Angel suckade, försökte ignorera honom, och gick åt det håll hon trodde var hemåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar