Lemon Lime Sims: Kapitel 43

Peach stod och ylade, morrade och skällde.
Angel hann knappt reagera innan Peach satte av efter henne.
Hon började springa för glatta livet.
Allt springande med Azai hade gjort henne snabb och uthållig, men Peach var en varulv, med alla sinnen förstärkta till max.

Angels instinkter började ta över. Hon mindes vad hon var.
Hon var ingen hjälplös unge, hon var en stor, farlig tiger.
Hon vände sig tvärt om, och morrade ilsket åt Peach.
Peach blev överrumplad och tappade balansen, så Angel tog tillfället i akt och puttade henne så att hon trillade omkull.

Innan Peach hann resa sig upp hade Angel satt fart igen.
Hon sprang snabbare än någonsin förut, snabbare än vad som var mänskligt möjligt. Men hon var ingen människa, hon var en stor, farlig tiger.

Plötsligt befann hon sig mitt ute i ingenstans. Runt omkring henne fanns öken. Det enda hon kunde se var ett svagt ljus, långt borta, som hon sprang mot.
När hon kom nära såg hon att det var en blomma, en lysande blomma.
Angel hade blivit trött. Hon var alldeles slut, och hon behövde vatten.
Hon tittade fundersamt på blomman.
Angel tog ett stadigt grepp om den lysande växten, och drog av blomman.
Hon tog en stor tugga, och vätskan spred sig i hennes mun.
Hon stod där och njöt i en sekund, innan hon började känna sig konstig. Hennes känslor började löpa amok. Resten av blomman lyste starkare och starkare. Hon slängde den i sanden och försökte spotta ut det hon fått i sig. Men det hjälpte inte. Själva växten verkade ta kontroll över hennes känslor, suga in dem.

Angel blev alldeles yr. Hon försökte ta sig därifrån så fort det bara gick.

Ju längre bort från blomman hon kom, desto bättre kontroll fick hon över sina känslor.
När hon hade full kontroll igen började hon sakta gå framåt.

Hon hörde en röst. Den lät som ett eko.
- Kom. Kom till mig, sa den.
Angel följde rösten.
Hon såg ett klarblått sken, och ville gå åt ett annat håll, men rösten lockade henne närmare och närmare.
- Kom till mig Angel, sa den.
Angel kunde se blomman. En likadan blomma som tidigare, fast denna lyste blått.
- Kom närmare, kom, sa rösten.
Angel var nu alldeles framför den.
- Vad vill du mig? viskade Angel.
Rösten skrattade ett blodisande skratt, och allting svartnade för Angel.

Angel vaknade av att det kittlade.
Hon spärrade upp ögon, men kunde inte se varken en människa eller den skrämmande blomman någonstans.
Sedan tittade hon ner på marken och såg små, gröna, robotliknande insekter krypa omkring vid hennes fötter.
Hon satte sig ner på knä.
- Hejsan, sa hon glatt till insekterna.

Hon tittade förvånat på insekten som öppnade sig, och fällde ut ben.
Angel höll den i sin hand.
Plötsligt bet den henne så att hon tappade den, och den sprang iväg.

Hon kunde se solen sakta stiga mot himlen.
Hon undrade om hon någonsin skulle komma hem, eller om hon var fast i öknen för alltid.

På andra sidan kullen stod Peach och letade efter sin dotter.

"Åh, stackars Angel... hon är säkert jätteorolig. Allt är mitt fel!"
Hon gick sakta och fick plötsligt syn på ränder.
- Angel! utbrast hon.
Angel vände sig om och såg sin mamma.
De sprang mot varandra och stannade i en stor kram.

- Förlåt mig Angel, sa Peach.
- Det är inte ditt fel mamm, du kan ju inte hjälpa det.
- Men det känns ändå så hemskt... att skrämma iväg sin egen dotter.
- Det spelar ingen roll nu... jag vill faktiskt bara hem, sa Angel.

Alla samlades vid tidsportalen, och Angel berättade vad hon hade fått reda på.
Sedan gick de allesammans in i portalen och slungades iväg till sin egen tid.

När de kom hem var alla omskakade och trötta.

Under allt tidsresande hade alla glömt bort att Peach faktiskt hade blivit vuxen.
Hon tyckte att det var dags för en makeover, och tvingade Tsai att även han skaffa en ny stil.

Hon inspekterade sig själv från topp till tå, tills hon bestämde sig att hon var nöjd.
När Tsai var klar fick hon sig en rejäl chock.
Även om det var raka motsatsen till innan, tyckte hon faktiskt att han passade i det.