Firandet var i full gång hos familjen Larchada, trots att de flesta fortfarande låg och sov.
När det är helg ska man ju försöka sova länge.
Men det tyckte inte Lala, inte när hennes dotter fyller år i alla fall.
Den lilla persikan tog i allt vad hon kunde för att släcka alla ljusen.
När blåsandet var över fick Moo hålla Peach eftersom Lala mådde illa.
Hon gick in i badrummet och lutade sig över toan.
Den brännande känslan som kommer när kräket passerar strupen, kom, och den brungröna vätskan forsade ner i toalett stolen.
Efter att ha hämtat sig gick Lala tillbaka in i köket.
När hon kom in var det inte lilla bebis Peach hon såg, det var ett barn.
Hennes dotter hade blivit ett barn.
Peach bestämde sig för att gå ut och leka i snön när den fortfarande fanns kvar.
Våren började nämligen närma sig och snön höll på att smälta bort.
Hon drog på sina ytterkläder och sprang ut.
Hon gjorde snöänglar och snögubbar och snölyktor.
Sen såg hon nånting som rörde sig i snön.
Hon gick fram till det.
Det var en hund.
En hund med vingar.
Den tittade på henne med sina stora, blåa ögon.
- Hej lilla vän, sa Peach försiktigt.
Hon närmade sig försiktigt hunden.
Hunden skällde glatt när Peach rörde vid den, och snart var leken i full gång.
Efter en lång tids lekande gick Peach in för att fråga om hon fick behålla hunden.
Hon berättade för sin pappa att hon hade träffat en hund och att de hade lekt, och så frågade hon om hon fick behålla honom.
Moo tittade ner på henne.
- Vi har inte råd att ha en hund, och vi har inte tid heller.
- Men han är ingen vanlig hund! Han har vingar.
Moo skrattade.
- Hundar har inte vingar vännen, sa Lala som precis kommit in.
- Jo han har! sa Peach upprört.
Hon ropade på hunden som glatt skuttade in i huset.
Lala och Moo tittade på hunden.
De trodde inte sina ögon.
- Sååå... får jag behålla honom?
Peach tog deras tystnad som ett ja, och tog med honom in på sitt rum.
- Du får heta Angelo, sa Peach.
Angelo skällde glatt och slickade Peach i ansiktet.
Efter att ha hämtat sig från chocken av att få se en bevingad hund, gick Lala och Moo till sist med på att behålla hunden.
Han fick en liten koja där ute, och det var Peachs uppgift att se till så att han hade mat och vatten.
När alla hundproblem var utredda åkte Lala till doktorn för att kolla upp sitt illamående.
Inte helt oväntat var hon gravid.
Peach skulle inom en snar framtid få ett syskon.
För att fira åkte Lala till vårfestivalen medan Moo var på jobbet och Peach i skolan.
Hon började besöket med lite äggletande, där hon tyvärr bara hittade ett ägg.
Hon tog det rätt lugnt för att inte skada den lilla grejen inuti sin mage.
Hon njöt av solskenet, och tittade på marken där all snö tidigare hade legat.
"Tiden går otroligt snabbt."
Hon tänkte på allt hon hunnit göra i detta liv hittills.
Sen slog det henne.
Det var bara två dagar kvar till hennes födelsedag.
När solen sakta började röra sig mot havet åkte Lala hem.
Hon tittade på Peach som satt och gjorde sina läxor.
På Angelo som satt och tittade på Peach.
På Moo som stod och lagade mat.
Hon gick in i sovrummet, och somnade nästan direkt när hon la huvudet mot kudden.
Efter några timmar vaknade hon av att det gjorde ont.
Det gjorde väldigt ont, och hon kunde inte låta bli att skrika.
Hon visste exakt vad som höll på att hända.
Hon skulle få ett barn.
Hon hämtade Moo, och hon väckte Peach.
Tillsammans åkte de till sjukhuset.
Lala skrek.
Moo var nervös.
Peach tittade på taxi chauffören som hade en halv mustasch, ett blått och ett svart öga.
Han hade svart hår och han tittade i backspegeln hela tiden.
"Varför tittar han hitåt hela tiden, han borde hålla ögonen på vägen!"
Hon tittade på sin mamma, gul.
Hon tittade på sin pappa, orange.
Hon tittade på sig själv, nånting mitt emellan.
"Åh! Varför måste vissa vara så jobbiga!?"
- Håll ögonen på vägen lilla glogubbe! sa hon till chauffören.
Resten av resan tittade han rakt framåt.
När de kommit till sjukhuset gick allt som på räls, och efter några timmar kom de ut med en liten grön pojke, Bamboo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar