- Nu ska du fånga mig, sa hon.
Angelo skällde glatt och sprang efter henne.
Han fick lätt tag i henne, och då var det hennes tur att jaga.
Peach sprang efter Angelo.
Han sprang in i skogen, och efter en stund kom de till en glänta.
- Wow, vad vackert det är! utbrast Peach.
Hon stirrade som förtrollad på alla växter, och på den frusna sjön.
Angelos skall förde henne tillbaks till verkligheten.
När han började springa hemåt kom Peach ihåg en sak.
- Vänta Angelo! Vänta på mig! Vi får inte missa Bamboos födelsedag!
De sprang hem, och hann precis i tid för att se den lilla gröna pojken förvandlas till ett småbarn.
Men han var inte den ända som åldrades.
Vår älskade Lala fyllde också år, och blev vuxen.
Men det gjorde henne inte direkt glad, snarare tvärtom.
Hon tänkte på hur lite tid hon hade kvar, och på hur hemskt det var förra gången.
Hon fick visserligen komma tillbaka och hälsa på.
Men sen när allting börjar om igen, då får hon inte chansen att träffa de hon älskade.
Alla utom Lala sov, så hon passade på att smita ut.
Hon visste precis vad hon behövde.
Hon drog av sina kläder och hoppade i det iskalla vattnet.
När hon kände sig på bättre humör återvände hon hem, och lade sig i sängen för att sova.
Men det blev en orolig sömn för henne den natten.
Hon befann sig i ett helt svart rum.
Hon var inte ens säker på om det var ett rum, hon kunde inte se varken väggar golv eller tak.
Det ända som fanns var en stor spegel.
Hon gick fram till den.
När hon hade stått och tittat på den ett tag började hennes spegelbild prata.
- Har du kommit hit för att äntligen se sanningen i vitögat? frågade den.
Lala förstod inte vad den menade.
- Har du inte undrat varför du har de där märkena i ansiktet, har du inte undrat varför du har det så dåligt?
Lala tittade förskräckt på spegelbilden.
- Du är dödsdömd! sa spegelbilden och skrattade.
- Du kommer att dö, och du kommer att lämna alla du har älskat i lidande.
Lala sprang bort från spegeln, bort från den hemska spegelbilden.
"Det får inte vara sant!"
Hon sprang och sprang.
Tillslut kände hur all ork sögs ut ur henne.
Hon orkade inte fortsätta springa, hon orkade inte göra någonting.
Hon bara lade sig ner på marken och tinade sakta bort.
Plötsligt vaknade hon.
Hon tittade sig omkring.
Hon befann sig i sovrummet, med Moo vid sin sida.
Det hade bara varit en dröm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar