Vad var den?
Var den farlig?
Hon kunde inte somna på grund av alla tankar.
Istället gick hon ut på en promenad, trots att klockan var runt halv fem.
Det var fortfarande mörkt, men solen skulle förmodligen snart gå upp.
Hon såg en husvagn, en husvagn som inte hade stått där förut.
"Hmm... det är väl inte tillåtet att tälta här?"
Hon gick fram till den.
Det var ingen vanlig husvagn, det var en zigienarvagn.
På en skylt stod det:
Den store Bobochio, han ser allt, han hör allt, och han vet allt.
"Vilket skämt" tänkte Lala, men blev ändå sugen på att gå in.
Det kanske inte var en bluff, han kanske kunde svara på hennes frågor.
Hon väntade en stund, men gick till sist in.
Det var mörkt inne i vagnen.
I mitten stod ett bord och två stolar.
Det satt en gammal man på en av stolarna.
Han såg inte ut att ha lämnat vagnen på flera år.
- Välkommen, Lala Larchada, sa han.
- Hur kan du veta vad jag heter?
- Slå dig ner.
Lala gick långsamt mot stolen.
- Så du har ett problem med en levande spelkonsol?
"Han är ju helt galen, hur kan han veta allt det där? Jag sticker nu!"
- Nej, du har kommit hit för att få svar, och då ska du få svar.
Lala var livrädd.
Han visste verkligen allt.
Hon satte sig tveksamt på stolen.
- Du ska inte vara rädd för konsolen.
- Men den rör på sig! Den går runt i huset och kollar på allt jag gör!
- Du ska inte vara rädd för konsolen, det är en vette.
- Den hjälper er att hålla ordning på saker och ting.
Mannen reste på sig.
- För att den ska kunna orka hjälpa till måste ni spela på den ibland.
- Det är så den samlar sina krafter.
Lala försökte ta till sig det han sa, men hon fattade ändå inte.
När hon skulle ställa en fråga var mannen borta.
Hon gick ut från vagnen, och solen hade gått upp.
När hon vände sig om, var vagnen borta.
"Det var konstigt" tänkte hon.
Hon återvände hem.
Moo hade redan åkt till jobbet.
"Toppen, ännu en dag med gråtande och blöjbyten!"
Hon tog upp tidningen.
Behöver du en barnvakt?
Hon tittade på texten.
En dag skulle hon väl i alla fall kunna få göra nånting kul på.
Hon tog upp mobilen och ringde numret.
Inom bara ett par minuter var barnvakten där, och Lala var fri i en hel dag.
Hon visste redan vad hon ville göra.
Hon ville åka till vinterfestivalen.
När hon var framme fångade snowboard rampen hennes uppmärksamhet.
Lala log och sprang fram till den.
Det visade sig att hon var riktigt bra på snowboard, om man bortser från de gånger hon trillade av.
Efter ett tag tröttnade hon på snowboard.
Då gick hon och hyrde ett par skridskor, och åkte runt i skridskorinken.
Hon åkte runt och runt.
Det gick riktigt bra.
Det var nästan som om hon flög.
Men det var nånting som fångade hennes uppmärksamhet.
Det gick inte att mista sig.
Det blonda håret, de blåa ögonen.
Tony Branson!
Hon hoppade ut ur rinken och slet av sig skridskorna.
Hon kunde inte hejda sig.
Allt hat vällde upp inom henne och hon kunde inte hejda sig.
Hon skrek en massa elaka saker åt honom.
Han såg väldigt ledsen ut, och Lala hejdade sig.
Trots att hon hatade honom, var hon för snäll för att såra någon som redan var ledsen.
- Jag är ledsen för det jag gjorde... började han.
- ... Jag ångrar det verkligen.
- Jag önskar att du kunde glömma det, och att vi kunde bli vänner.
Lala tittade noga på honom.
Var det ett trick?
Någonting i hans blick fick henne att tro att det inte var det.
- Jag kan aldrig glömma det du gjorde... började Lala.
Tony såg besviken ut och vände sig om.
- ... Men jag kanske kan förlåta.
Han vände sig om igen.
Han såg glad ut, glad på riktigt.
- Så, vill du göra någonting? frågade Lala.
- Jag är ledsen, men jag måste åka, hoppas vi kan hänga nån annan gång.
Lala tittade efter honom när han gick mot sin bil.
Hon hade i alla fall två vänner nu.
Eller tre, om man räknar med Lucias man.
Sen hade hon ju Moo och Peach också...
Hon viftade bort tankarna och köpte en mugg varm choklad.
Det började bli sent, och solen skulle snart gå ner, så Lala bestämde sig för att gå hem.
När hon kom hem berättade barnvakten allt de hade gjort, och påpekade flera gånger vilket rart barn Peach var.
När barnvakten hade gått märkte Lala att Moo inte var hemma än.
"Han brukar ju alltid vara hemma vid den här tiden."
Hon gick och väntade.
Efter en timme hade han fortfarande inte kommit.
Hon la Peach i spjälsängen.
Hon spelade lite på vettekonsolen.
Två timmar, ingen Moo.
Hon åt lite, hon diskade lite, hon läste lite.
Tre timmar, ingen Moo.
När det hade gått fyra timmar kom han.
- Var har du varit? frågade Lala.
Moo såg fruktansvärt trött ut.
- Jo, först var jag tvungen att jobba övertid, och sen var jag tvungen att delta vid en boksingering, och sen fick bilen punka, så jag fick gå hem.
Lala tittade på honom.
Hon var också ganska trött.
Moo gick fram och kysste Lala, sen gick han för att hänga av sig sina ytterkläder.
- Vad har du gjort då?
Lala berättade vad hon hade gjort, och det dröjde inte länge förrän de befann sig i varandras armar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar