Kapitel 58

Efter att ha ätit sig mätt på pasta var Fudge trött på att sitta inne. Hon gick ut i trädgården och kände genast igen lukten av tårta.

Hon skyndade sig åt hållet där lukten kom ifrån och hittade snabbt källan.

En stor tårtbit som låg och väntade på henne. Inte kunde hon neka till det. 

Hon var precis på väg att ta en rejäl tugga av den söta bakelsen när den stora plantan, som tårtbiten vilat i, nafsade i sig henne i en enda monstruös tugga.

Den tuggade och tuggade men lyckades inte svälja den gamla filuren.
Efter några minuter tröttnade den på det eviga tuggandet och spottade ut Fudge igen.

Man skulle kunna tro att Fudge skulle vara skadad, och livrädd, men hon kände sig bara äcklad över all tonfisk som fanns i den där plantan.

Hon visste inte riktigt om hon skulle skälla på plantan, eller vad hon skulle göra, men hon glömde allt som hade med galna koplantor att göra när hon hörde musiken från en gungande solros någon meter bakom henne. Hon stampade glatt dit och dansade i otakt till musiken.

Det såg rätt hemskt ut, men hon hade väldigt roligt när hon dansade där i trädgården och såg solen gå ner långt borta.

Samtidigt kom Peach och Bamboo gående längs vägen. De var på väg hem efter en lång promenad.

Peach gick ofta på promenader, men då gjorde hon det ensam, för att rensa tankarna.
Den här gången hade Bamboo följt med henne. De kände båda två att det var dags att prata ut om saker och ting. De hade varit ute och vandrat nästan hela dagen, men det hade varit otroligt skönt att få dela med sig av alla känslor som de båda hållit kvar inom sig.
Peach hade berättat om sorgen över att Tsai dog, sorgen över att alla som hon älskade dog. Hon berättade om oron över Angel, och oron över att bli lämnad ensam kvar i jordelivet.
Bamboo berättade om sin oro över Alexandro. Sedan gick de där och pratade. De pratade om sorgliga saker, om glada saker, och om saker som inte kan placeras in i någon speciell känsla. De pratade om oron för framtiden, och de pratade om sin barndom.

 När de återvände hem spurtade en blöt Angel fram till dem.
- Mamma! Bamboo! ropade hon.

Peach kunde inte tro sina ögon. Det var verkligen hennes dotter som stod framför henne.
Hon kramade om henne och lät tårarna rinna.
- Jag har varit så orolig, viskade Peach.

De höll om varandra ett bra tag innan Angel började skruva lite på sig.
- Det är en sak jag måste berätta... började hon.
Men hon hann inte fortsätta förrän Fudge kom skuttande mot dem. Hon klappade Peach uppmuntrande på armen.
- Nu är hon tillbaka, sa hon förstående.
- Du behöver inte vara orolig längre.
Fudge förstod inte själv riktigt vad hon så, lika lite som någon annan gjorde det.
- Det var det här jag behövde prata om, sa Angel.
- Det här? utbrast Fudge förnärmat.
- Jag har faktiskt ett namn!
- Det här är Fudge, sa Angel oroligt.
- Hon är på semester här. I vårt hus.
Fudge såg ut att fundera en stund innan hon kom fram till att Angel hade sagt rätt namn och nickade belåtet. Peach tittade skeptiskt på den gamla kvinnan. Men hon kunde inte förmå sig att sparka ut den arma gamla gumman nu när Angel redan bjudit in henne.

Men hon fick flytta till gästrummet. När de faktiskt hade ett tomt gästrum så fick det ju komma till användning.
Det hade blivit mörkt, så alla började krypa till sängs.

Azai låg och tittade på Angel och Sei och lyssnade på snarkningar runtom på tomten.

Efter en stund somnade även han.

Natten flöt fram, och några timmar senare var Angel och Sei i full gång med annat än sömn.
De var så upptagna att de inte ens märkte den vithåriga figuren som strosade förbi.

Fudge gnolade tyst på en sång medan hon gick in i nästa rum.
- Vad är det här!? utbrast hon förskräckt, men samtidigt nyfiket, och skrämde vettet ur Sei och Angel.
Fudge gjorde sig redo att slåss mot den skrämmande maskinen medan Sei och Angel snabbt drog på sig något.

De rusade in i rummet och möttes av Fudge som slog sin lilla näve i den hårda metallen och orsakade ingenting, förutom smärta i sin hand.
- Vad i hela helvete gör du här!? utbrast Sei.
- Jag går i sömnen, sa Fudge med ett leende.

- Men du är ju vaken, sa Angel förvirrat.
- Ja du, det är jag, så märkligt, sa Fudge uppriktigt förvånad.
- Jag har gått i sömnen så länge jag kan minnas, sa hon sen.
- Men om du går när du sover, hur kan du då komma ihåg det?
Fudge fortsatte prata som om hon inte ens hört frågan, vilket inte skulle vara särskilt förvånande om hon faktiskt gjort.
- När jag var fem så gick jag in hos grannarna och tog deras katt i sömnen, sa hon frånvarande.
- Den var gul med blåa ränder tror jag, men den rev mig så jag slängde iväg den på gatan. Nästa dag kom grannarna in och frågade om vi sett den men vi sa nej. Fast jag visste. Den hade krupit iväg mot motorvägen.

Hon kliade sig i pannan och Sei och Angel stirrade på henne.
- Jag ska nog gå och sova lite till, sa Fudge med en gäspning och gick därifrån.

Sei och Angel gick och la sig igen de med, väldigt förvirrade.
När Fudge kommit ut ur trädhuset hade hon glömt att hon var trött, och att hon skulle sova, så hon gick och fiskade.

Efter en stunds fiskande utan någon napp (förmodligen för att hon varken hade bete eller krok på sin lina) gick hon en sväng. Hon fick syn på två maffiga torn och gick ditåt.
Hon hade kommit till Sunlit Tides militärbas.

Hon gick in i sovstugan och klampade förbi alla de sovande militärerna. Hon kom in till badrummet och fick syn på de smutsiga handfaten. Plötsligt fick hon för sig att hon verkligen behövde tvätta händerna.

När hon ansåg att hennes händer var fläckfria gick hon ifrån militärbasen och fortsatte mot en lustig byggnad som hon sett på vägen till militärbasen.
Det var tydligen ett café, och de hade just öppnat för dagen.
Fudge strosade obesvärat in och fixade sig en glass.

Hon satte sig vid ett bord och slickade på sin glass medan hon blickade ut över det folktomma caféet.

När glassen var slut lämnade hon struten på bordet och vandrade därifrån.
Hon gick till sjukhuset, och tänkte att hon skulle kolla upp sig förkylning, som hon var säker på att hon hade, trots att hon varken nös eller var snorig.

Efter att ha suttit och väntat en stund, och lekt med leksakerna, orkade hon inte längre och gick därifrån.
Hon låg nöjt medan hon vandrade vidare.
"Vilken härlig semester" tänkte hon.

Hon gick upp för en kulle och hittade ett mysigt litet ställe med bastu.
Hon öppnade glasdörren och möttes av två förvånade blickar. Det ena var en man med alldeles blåa ben, och det andra var en kvinna som låg i lera i badkaret.

Fudge började fnissa.
- Vad har hänt med dina ben? frågade hon mannen.
Man kunde se att han blev sårad. Eller rättare sagt, alla förutom Fudge hade sett att han blev sårad. Han gick sin väg.
Fudge blev snopen.
Kvinnan i karet gav henne en märklig blick.
- Nu har du legat där länge fröken, maka på dig, sa Fudge.
Kvinnan reste sig osäkert upp och hoppade ur badkaret. Sen gick även hon sin väg.

Fudge fyllde badkaret med varmt vatten och satte sig ner och lekte med en badanka.

Medan Fudge var ute på äventyret var läget lugnt hemma. Men mystiska saker hände alltid i staden...