Kapitel 2

Lala vaknade av en upphetsad röst.

- Det här kommer sälja som in i, sa rösten.

Lala tittade yrvaket bort mot rösten.

Det var en man som stod och fotograferade.

- Vad gör du? frågade Lala.

- Den pratar också! sa mannen förundrat.

Lala reste sig upp.

- Vad pratar? frågade hon.

- Tänk om den är farlig, kanske bäst att dra sig undan, sa han för sig själv.

Lala insåg att det var henne han pratade om och blev förbannad.

Hon sprang mot mannen.

Han försökte springa undan, men Lala har alltid varit snabb.

Hon sparkade honom i magen och tog hans kamera.

Hon slängde den i marken, men den höll.

Nu blev hon ännu argare eftersom hon hade gjort bort sig.

Hon sprang bort till vägen och slängde den så hårt hon kunde.

När den nuddade marken förvandlades den till småbitar.

Lala såg mannen springa iväg, och hon gick och la sig igen.

Nästa morgon när hon hämtade tidningen stod det med stora svarta bokstäver på förstasidan:

VARELSE ATTACKERADE PAPPARAZZI I NATT

- Varelse!? Det var det fräckaste! skrek hon rakt ut och slängde tidningen i soptunnan...

"Varför är det såhär?" tänkte Lala förtvivlat.

"Såhär var det aldrig förra gången!"

Sen kom hon och tänka på att då bodde hon i en stad där alla var annorlunda, här är det rena motsatsen.

Hon försökte komma på något som gjorde henne glad.

- Akrobat! utbrast hon.

- Jag måste bli akrobat igen!

Sagt och gjort, Lala sökte upp närmaste akrobat tjänst och tog den.

Med allt smink på, såg man inte att hon var gul, och stadens invånare trodde att öronen var en del av en mask.

Så de behandlade henne som en vanlig mimare.

Någon kom fram och gav henne dricks för sina uppträdanden, medans andra bara stod och kollade på.

Precis som förra gången, uppträder hon under artistnamnet Amarillo Fuego.

Lala behövde verkligen någon att prata med.

Hon gick en bit bort, till sjön.

Där stod en enhörning och drack ur dammen.

Hon hade sett flera enhörningar i Moonlight Falls.

Men alla de hade varit svarta eller vita.

En bit bort var en flock med just sådana enhörningar.

Hon iaktog de från en buske.

Den gula enhörningen travade glatt fram till de andra.

När de såg att han kom galopperade de genast iväg.

- Hallå! Så kan ni inte göra! sa Lala och ställde sig upp.

Enhörningarna tittade på henne.

- Ni kan ju inte bara vara elak mot honom för att han är annorlunda!

Enhörningarna blev upprörda.

Den som stod längst fram riktade sitt horn mot Lala.

Med en enorm kraft lyftes hon upp från marken och slungades ner i dammen.

Enhörningarna travade iväg och gnäggade högt.

Lala klev upp ur dammen.

Den gula enhörning närmade sig henne försiktigt.

Den sniffade på henne lite grann.

- Så du är utstött... sa Lala.

Enhörningen tittade surt på henne.

- Det är jag med, fortsatte Lala.

Den sträckte fram sitt huvud och slickade henne i ansiktet.

Hon klappade den på mulen.

- Vi kanske kan vara utstötta tillsammans.

Enhörningen verkade gilla den idén.

- Men jag måste ju kalla dig något, sa Lala.

Enhörningen skrapade lite i marken.

Efter en stund kunde Lala urskilja ett ord.

Marabou...