Kapitel 13

Lala vaknade och kände sig iakttagen.
Hon tittade runt i rummet, och på golvet stod den lilla konsolen.
Hon skrek till.
"Hur har den kommit hit?"
Hon tittade bredvid sig.
Ingen Moo.
"Han måste ha åkt till jobbet."
Hon tog konsolen och gick ut.
När hon ställt den på vardagsrums bordet gick hon för att kolla till Peach.

Peach låg inte i spjälsängen.
"Just det, jag glömde lägga ner henne där igårkväll!"
- Peach! ropade hon.
Hon tittade runt men såg ingen.
Sen hörde hon små bebisläten från baksidan.

Lala sprang ut för att kolla.
Där satt den lilla persikan och lekte i snön.

- Kom här nu lillen, sa Lala och lyfte upp henne.
- Du kan inte bara sticka på det viset.
Peach tittade oförstående på henne.
- Kom så går vi in, sa Lala istället.

Eftersom Peach blev helt bortglömd föregående dag, var det inte mer än rätt att hon fick lite extra uppmärksamhet nu.
Det såg Lala som ett perfekt tillfälle för att öva på att gå.

När de övat en stund, och Peach började få kläm på det, kände Lala hur illa hon luktade.
Hon gick in till badrummet och tog en snabb dusch.
När hon kom ut från duschen stod den lilla konsolen och iakttog henne igen.
Hon skrek.
"Jag vet att den inte stod här innan!"

Hon sprang ut, ut ur huset.
Hon doppade huvudet i snön och gick in igen.
När hon kom in i badrummet igen för att hämta konsolen, var den inte där.
Hon gick ut, och såg Peach sitta och leka med den i hallen.
"Vad är det här egentligen!?"

Lala tog konsolen och satte tillbaka den.
Peach kröp fram och satte sig vid soffan.
Lala tittade noga på konsolen.
Till slut tog hon upp fjärrkontrollen och började spela.

Peach kunde inte slita blicken från den lilla konsolen.
Vad är den egentligen? 
Hur kan den röra sig?
Varför rörde den sig inte nu?
Frågorna var många, och hur man ska få svar på såna frågor var upp till Lala att ta reda på.

Kapitel 12

Lala vaknade.

Det var väldigt tidigt.

Moo sov fortfarande.

Hon tyckte inte att det var lönt att försöka somna om, så hon gick upp.

Peach sov också.

"Och nu då?" tänkte Lala.

Hon tittade ut genom fönstet.

"Snö!"

Hon såg ut på de små flingorna som flög omkring.

Det var årets första snö.

"Det är så vackert" tänkte Lala.

Hon skyndade sig att dra på sina ytterkläder och gick ut.

Moo vaknade av dörren som stängdes.

Där ute stod Lala och funderade på vad hon skulle göra.

Då fick hon en idé.

Hon sprang bort till stranden, och lika kvickt som de åkte på, åkte ytterkläderna av igen.

Hon hoppade i det iskalla vattnet.

Moo hade precis kommit ut för att kolla vad Lala höll på med när han såg henne simma omkring i havet.

Han sprang bort till stranden.

- Är du helt från vettet!? skrek han.

- Nej, jag badar inte av svettet! skrek Lala till svar.

- Kom upp! skrek Moo.

- Vilket gupp!?

- Jag sa kom upp!!!

- Jaha! sa Lala och simmade in mot stranden.

När hon kom fram fick hon en rejäl utskällning.

- Du kunde ha frusit ihjäl!

Lala bara himlade med ögonen och gick tillbaka.

- Gå du in, jag stannar och övar på akrobatgrejer, sa Lala.

- Okej då, sa Moo.

Lala satte på sin dräkt och började öva.

Hon började få kläm på mimningen.

Sen fick hon för sig att hon skulle lägga sig ner i snön.

Hon la sig bara ner, med huvudet djupt nere i snön.

Moo, som höll på att laga diskmaskinen, kollade ut för att se så att hans fru inte gjorde något dumt.

När han såg henne ligga begravd i snön skyndade han sig ut.

- Vad håller du på med!? skrek han.

- Får man inte ta en tupplur eller? muttrade Lala.

- Jag tror att du har fått tillräckligt med snö för idag, sa han och tog med henne in.

Hon satte sig i soffan, och Moo fortsatte att laga diskmaskinen.

Plötsligt fick han en kraftig stöt.

- Moo! skrek Lala och sprang fram till honom.

- Moo svara!!

Han låg orörlig på golvet.

Tårarna rann från Lalas kinder.

- Moo!!

Han försvann sakta från golvet, och bredvid Lala började ett spöke visa sig.

- Moo.. sa hon tyst och försökte röra vid honom.

Men hennes hand gled rakt igenom honom.

Liemannen kom från ingenstans, och tittade noga på Moo.

- Människa! Din otur roar mig, så jag tänker låta dig stanna kvar i detta patetiska liv! sa Liemannen.

Moo blev som vanligt och Liemannen försvann.

Lala kramade honom så hårt hon kunde.

- Lova mig en sak, sa hon.

- Vadå? frågade Moo, som var väldigt omskakad av att ha sett döden i vitögat.

- Försök aldrig någonsin laga nånting igen!

Efter att ha gett sitt löfte till Lala gick han för att sova.

Man blir ganska trött av att dö.

Lala satte sig i soffan och började spela lite tvspel.

Hon kollade på den lilla figuren som var konsolen.

"Vad söt den är" tänkte Lala.

Hon spelade väldigt länge.

Efter två timmar insåg hon hur länge hon hade suttit där.

Hon stängde av, och fortsatte kolla på konsolen.

"Det här är ju beroendeframkallande" tänkte hon.

Peach kröp fram till henne.

- Hej lilla vän, sa Lala och plockade upp henne.

- Onej! utbrast hon.

I all uppståndelse hade de glömt Peachs födelsedag.

- Grattis gumman, sa Lala och gav sin dotter en puss.

- Vi får fira dig imorgon istället, sa hon.

Lala gäspade.

- Imorgon... sa hon, och gick även hon för att sova.

Peach tittade efter henne.

Hon fick tydligen försöka ta sig in i sin säng på egen hand.

Kapitel 11

"Tänk om jag gör fel!"
"Tänk om jag snubblar!"
Lala var väldigt nervös inför bröllopet.
Förra gången var det ingen där.
Även om det bara var två personer den här gången.
"Allting kan ju hända!"
Hon stod och förberedde sig, det var alldeles strax dags.
Lucia hade fått reda på tiden, och hon skulle ta med sin man.
De hade fixat tårta, och ett bröllopsvalv.
Allt var fixat, utom själva bröllopet.

Lucia kom fram till henne.
- Det är dags, sa hon.
De gick tillsammans bort mot platsen där allt skulle ske.
När hon såg Moo släppte all nervositet.
"Det kommer gå bra" tänkte hon.
- Vad fin du är, sa han till henne.
- Du med, sa hon.
Lucias man sa de magiska orden, och deras eviga kärlek förseglades i en kyss.

Molnen försvann och det blev väldigt ljust.
- Jag älskar dig, sa Moo.
- Och jag älskar dig!
De gick fram till tårtan.
Tillsammans skar de den första biten.
"Vi ska leva lyckliga för alltid" tänkte Lala.
"Och vi ska se hur Peach växer upp".
"Och hur hennes barn växer upp".
"Och till sist måste jag väl börja om igen".
"Men jag kommer aldrig glömma Moo, eller Peach".
"Såsom jag aldrig har glömt någon från förra gången"...

Kapitel 10

Lala blev befodrad!

Chefen tyckte att hon hade blivit riktigt duktig och gav henne en befodran.

Eller så tyckte han kanske att hon var usel på att mima, och trodde att hon var bättre på sina nästa uppgifter.

I vilket fall var hon glad över att ha blivit befodrad.

Hon stod utanför huset en stund och övade med eldbatongen.
Plötsligt började hon må väldigt illa.
Hon sprang in och kräktes i toalettstolen.
- Vad är det älskling? frågade Moo.
- Jag mår lite illa, det är allt, sa Lala.
- Kom, vi går till doktorn, sa Moo.
Efter besöket hos doktorn var det bara glada miner.
De hade fått reda på att Lala var gravid!

När de stod hemma i köket tog Lala chansen.
- Jag vet inte om jag kommer att hitta något bättre tillfälle, så jag gör det nu, började hon.
Hon gick ner på knä.
- Vill du gifta dig med mig Moo?
- Självklart vill jag det! utbrast han.

I väntan på barnet gick Lala mest runt hemma.
De hade bestämt att bröllopet skulle äga rum direkt efter att barnet var fött.
Moo var och jobbade, och Lala var hemma och donade.
Gästlistan till bröllopet var väldigt kort, där fanns bara en person.
Lucia.
När Moo var och spelade in en reklamfilm ringde Lala till Lucia.
- Vill du komma på mitt bröllop?
- Vilka mer ska komma?
- Eh.. ingen.
- Jag kommer.
Sedan la hon på.
"Vill hon inte veta när det är" tänkte Lala.
"Jaja, vi vet det ju inte ens själva än!"
Hon gick och kollade så att allt var iordningställt till barnet.
Det ända var en barnsäng...
"Oj, nu kommer den" tänkte Lala.
Hon kände att det var dags och skyndade sig ut till en taxi.
"Tur att inte Joe är här" tänkte hon.
Hon kom ihåg hur hon skrattat när hon såg paniken i hans ansikte.
Efter bara några timmar kom hon ut med en liten flicka.
Hon såg ner på det lilla barnet.
- Hejsan Peach, sa hon till det lilla knytet.

Kapitel 9

Moo stod och tittade på när Lala uppträdde.
- Får du betalt för det? frågade Moo.
- Ja, det får man på alla jobb.
- Jag kanske ska hitta ett jobb, då, sa Moo.
- Bra idé, sa Lala.
Så åkte Moo in till stan för att söka jobb.

Lala tröttnade snabbt på att uppträda utan publik, och gick istället till sitt och Marabous hemliga ställe.
Sjön hade börjat frysa.
"Jag undrar hur Marabou har det" tänkte Lala.
Hon såg någonting som lyste.
"Vad är det?" tänkte hon, och gick närmare.
Det var något gult och lysande i buskarna.
När det hörde steg började det röra på sig.
Ett huvud stack fram.
- Marabou!!

Marabou gick fram till Lala, men han var inte ensam.
Lala! skrev han på marken.
Det här är Crystal!
- Hej Crystal, sa Lala.
Hon klappade Marabou.
- Jag kan inte fatta att du faktiskt är här!
- Hur har du det?
Jag är lycklig, är du?
- Ja, jag är så lycklig man kan bli.
- Jag är kär!

Marabou log, eller iallafall såg det ut som det.
Jag med, skrev han på marken.
Crystal buffade på Marabou.
Marabou tittade upp mot solen som om han försökte se nånting.
Måste gå.
- Hejdå Marabou, jag hoppas vi ses igen.
Marabou nickade, och de två enhörningarna teleporterade sig iväg.

Lala gick hemmåt igen.
Hon var lycklig, för hon visste att Marabou hade det bra.
När hon kom in var Moo inte hemma.
"Konstigt, det börjar ju bli sent".
Hon gick ut igen, och då såg hon honom.
- Hej! Var har du varit? frågade hon när han kom fram.
- Jag hittade ett jobb, och jag fick börja direkt.
- Men vad kul, vad för jobb.
- Skådespelare.
- Hur var det då?
- Det var bra, men nu är jag helt slut, där hade tydligen varit någon alien, sa han skämtsamt.
- Jag vet vad som kan få dig på bättre humör, sa Lala och kysste sin pojkvän.

Kapitel 8

 Lala skrek så högt hon kunde.
- AAAAHHHHHHH!!!!!!!!!!!
Moo vaknade.
- Vad har hänt!? frågade han.
- Ingenting, jag ville bara väcka dig.
- Räcker det inte med att bara säga vakna?
- Strunt samma, jag har en idé, sa Lala.
- Kan inte du flytta in här, så kan vi hjälpas åt med att få det ombyggt.
- Jo, jättegärna! sa Moo.
Det var inte så pampigt, men nyss hade han ju varit helt hemlös, och det var bättre än att sova ute.
Lala bytte samtalsämne.
- Jag har ett förslag på vad vi ska göra idag, kom!
Lala började springa, och Moo följde efter.
De kom fram till ett café.
- Här är det, sa Lala.
De gick in.
- Wow, sa Moo.
Lala tittade mot kassan.
- Kom, sa hon.
De gick fram till kassan och beställde.

Kassörskan räckte fram två muggar.
- Ni tar själv där borta, sa hon och pekade.
- Hur mycket blir det? frågade Lala.
- Jag bjuder på det, sa kassörskan.
Lala tänkte på hur elakt behandlade de hade blivit av alla, och undrade om det var någon slags trick.
- Hur kommer det sig att du är så snäll mot oss? frågade Lala.
- För att jag vet hur det känns att vara utstött, sa kvinnan kort.
De tittade oförstående på henne.
- Tror ni att man skulle kunna bo här med sånt här hår utan att få det kommenterat? frågade hon för att de skulle förstå.
- Jag tycker ditt hår är fint, sa Lala.
- Det tycker inte invånarna i den här stan!
- Har du sett hennes hår? Hon måste vara från en annan planet, brukar de säga.
Moo och Lala gick och tänkte på det hon hade sagt.
De tog sitt kaffe och satte sig.
- Ska vi fråga henne om hon vill följa med till höstfestivalen? frågade Lala.
- Men där är säkert fullt med människor!
- Vem bryr sig?

Lala gick fram till kvinnan.
- Vill du följa med till festivalen?
- Jag är ledsen, men jag måste se efter cafét, men jag följer gärna med en annan gång.
- Okej, sa Lala.
Sen gick de.
På vägen ut ropade Lala:
- Vad heter du förresten?
- Lucia, Lucia Joloutania.
Lala nickade och gick ut.
Sen gick hon och Moo mot festivalen.
- Vänta! sa Lala.
Hon så en fotoautomat.
- Vi måste ta foton! Kom!
De sprang in och tog några foton.
- Haha, du ser helt löjlig ut, sa Lala.
- Och vad gör inte du då? sa Moo.

Sen sprang de bort till festivalen.
- Vi börjar med det! sa Lala förtjust och sprang bort till äppelhinken.
- Jag kommer vinna, sa Moo.
- Dröm vidare grabben, sa Lala.
Men Moo vann.

- Du hade ju bara tur!
- Den sortens tur kallas skicklighet, sa Moo.
- Jag vill ha revansch! 
- Vågar du gå i spökhuset då? frågade Moo.
- Klart jag gör, gör du?
- Den som vågar vara inne längst vinner, sa Moo.
- Okej, du får börja, sa Lala.
- Vi kan ju köra samtidigt.
- Nej men någon måste ju vara här ute när du springer gråtandes ut där ifrån.
- Haha, dröm vidare grabben, sa Moo och gick in.
Lala stod kvar utanför.
"Vänta, jag är ju ingen grabb!"
Efter tio minuter började hon bli orolig.
- Moo! Du kan komma ut nu!
Det hördes ett vrål bakom henne.
Hon skrek.
Sedan hörde hon Moos skratt.
- Haha.
- Det var inte kul.
- Jo, det var det.
- Nu är det din tur!
- Njae, det verkar inte tillräckligt läskigt, sa Lala.

- Erkänn! Du vågar inte!
- Klart jag gör, men nu vill jag ha paj! sa Lala.
Hon gick bort till pajståndet.
Moo himlade med ögonen.
När Lala hade köpt sin paj satte de sig ner.
- Vill du ha lite? frågade Lala med munnen full av paj.
- Nej tack, det är bra, sa Moo med ett skratt.

När Lala ätit upp gick de hemmåt.
- Sisten hem är en loser! sa Moo och började springa.
- Titta en påfågel! sa Lala.
Moo vände sig om för att titta på den, och då sprang Lala om honom.
- Loser! sa hon.
- Du fuskade! sa Moo när de kom hem.
- Nej, där var en påfågel! Men den var uppäten av en haj!
Lala gick in, men Moo stannade utanför.
- Kan du komma? frågade han efter en liten stund.
När Lala kom ut höll han något bakom ryggen.
- Jag har jättekul med dig... började han.
-...Och jag undrar om du vill bli min flickvän.
Han räckte fram en bukett med gula blommor.
- Det vill jag jättegärna! sa Lala.
Hon var alldeles överlycklig.
Hon visste att Moo inte gjorde det för pengar eller nånting annat, han gjorde det för att han gillade henne.

Sen lutade han sig fram och kysste henne.
"Jag visste att allt skulle bli bra igen" tänkte Lala.
"Jag visste att allting skulle ordna sig!"

Kapitel 7

- Vakna sömntuta!! skrek Lala.

Hon hade gått upp tidigt på morgonen för att göra sig i ordning och hämta Moo.

- Vad gör du här? frågade Moo förvånat.

- Jo jag tänkte att du kanske ville ha något att göra, och kanske ville ha någon att göra det med, så här är jag.

- Men varför är du klädd så där? frågade Moo med ett skratt.

- För att vi ska till festivalen dummer!

- Okej, men jag tänker inte ha såna kläder!

De gick tillsammans bort till festivalen.
- Här är ju nästan inga grejer, sa Moo.
- Nej jag vet, de har precis plockat bort alla sommargrejer och ska sätta dit höstgrejer istället!
- Men vad är det för kul då?
- Då är det i princip inga människor här! sa Lala glatt.
Moo log.
- Men då partar vi då!
De gick runt en stund innan Lala fick blicken på gungorna.
- Kom! sa hon.
Lala satte sig och började gunga, och Moo puttade fart.
- Nu är det din tur, sa Lala efter en stund.
- Nej tack, jag kommer bara må illa.

- Gillar du inte att gunga!? sa Lala.
Hon kunde inte förstå att någon kunde ogilla att gunga, det var ju något av det bästa som fanns!
- Nej! Jag blir alldeles sjösjuk av det.
Lala blev fundersam.
Hon tittade upp mot solstolarna.
- Sisten till solstolarna är en loser! sa hon.
Men oturligt nog kom hon sist.
Moo satte sig ner.
- Ska du inte sätta dig ner loser? frågade han.
Lala satte sig ner.
- Du tjuvstartade ju, sa Lala buttert.
- Hur skulle jag kunna göra det när det var du som sa det?
Lala blev tyst.
Han måste ha fuskat på något sätt...

De låg och pratade en stund, och Lala somnade efter en liten stund.
När Moo väckte henne höll solen på att gå ner.
- Oj, vad länge jag har sovit, sa Lala.
- Nej inte särskilt länge faktiskt, men vi borde gå tillbaka nu.
De gick tillbaka.
Hemma hos Lala sa de hejdå till varandra.
- Jag hade jättekul idag, vill du kanske hänga med mig imorgon också? sa Moo.
- Det vill jag jättegärna, sa Lala glatt.

Sen gick Moo hemmåt.
- Vänta! Du kan få sova här inatt, så har du iallafall lite tak över huvudet.
Moo log mot henne.
- Tack, sa han.
Han fick låna en sovsäck av Lala, och det dröjde inte länge förrän de sov gott.

Kapitel 6

NY ALIEN I STAN!

Det var rubriken i tidningen när Lala hämtade den.

"Vad är detta?"

Hon bläddrade fram och hittade artikeln.

Igårkväll hittades en alien i stan.

Området är avspärrat och hårt bevakat.

- Vi har erfarenhet av aliens, och vet att de inte är att leka med, säger stadsministern.

Lala slog ihop tidningen.

"Jag måste träffa den här personen" tänkte Lala.

Hon visste inte var hon skulle börja leta.

Istället började hon utesluta ställen.

Mitt i staden var inte så troligt.

Att besöka alla tomter skulle ta alldeles för lång tid.

Alltså började hon leta på stranden.

Efter ett tag hittade hon det hon sökte.

Där var ingen förutom en orange kille som satt och kollade på havet.

"De har förmodligen åkt när de insett att det inte var något farligt".

Även om hon bara såg honom bakifrån syntes det att han var olycklig.

Hon valde att inte gå fram till honom.
Hon gick istället hem, eftersom det snart skulle bli mörkt.
"Undrar hur Marabou har det".
"Hoppas han har det bra".
"Jag saknar honom verkligen".
Hon började gå mot deras hemliga ställe.
"Här är ju ännu finare när det är mörkt!" tänkte Lala.
Men det hon inte såg var figuren som iakttog henne från buskarna.

 Hon började gå hemmåt.
Det började nästan likna ett hus.
Hon hade iallafall väggar och ett tak.
Hon kröp ner i sovsäcken, och somnade bums.
Men hon hade fått en trött besökare, som förmodligen ville skydda sig från regnet, och somnade under den bit av taket som stack ut.

Nästa morgon syntes inte ett spår av besökaren, och Lala visste därför ingenting om det.

Hon gick och tog ett bad i havet för att bli av med den äckliga svättlukten.

"Ett perfekt sätt att börja dagen på" tänkte hon.

Hon såg ner på sina armar och insåg att hon höll på att bli solbränd.

"Oops".

Hon gick upp och tänkte återvända hem när hon såg den orangea typen vid strandkanten.

Hon gick sakta mot honom.

När han hörde hennes steg reste han sig upp.

- Hej, sa Lala.

- Hej...

- Jag heter Lala, vad heter du?

Han tittade ett tag på Lala innan han svarade.

- Jag heter Moo, Moo McKream.

Lala såg på Moo, namnet passade verkligen honom.

Han hade horn, och ko öron.

- Så det är du som är alienen?

- Nej! Jag är ingen alien!!!

- Jag vet, sa Lala, och gick sin väg.

Hon kände att det kanske skulle ordna sig trots allt.

Att allting skulle bli bra igen...