Hon kom ihåg att Angelo också fyllde år, så hon sprang dit.
- Grattis gubben, sa hon glatt och klappade på den vita hunden.
Han skuttade runt i snön och skällde glatt.
- Gammelhunden, fnissade Lala.
Hon var på väg att gå in igen för att laga mat, när hon upptäckte den lilla lågan på marken.
Hon stampade på den för att den skulle kvävas, men istället växte den.
Den växte till en stor brand och slukade hela henne.
- Hjälp! Hjälp! hostade Lala.
Det sista hon fick höra i levande tillstånd var en främlings röst.
- Förlåt mig Lala. Jag är verkligen ledsen för det här.
Ovanpå det svartbrända gräset uppstod en sten, lika kall som marken den vilade på.
De vita flingorna täckte stenen och dolde alla spår efter Lala Larchada.
Det hade blivit mörkt ute.
- Var är Lala någonstans? frågade han.
Ingen visste.
- Jag går ut och letar, sa han.
Han gick ut i den mörka vinterkvällen och letade efter sin försvunna fru.
Moo var nära på att snubbla över den snötäckta stenen.
Han tog försiktigt bort lite snö och läste texten.
Samtidigt som det gick upp för honom vad som hänt, rasade sakta hela hans värld samman...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar