Kapitel 28

Stämningen var oerhört dyster i familjen när Lala hade gått bort.
Ingen var på gott humör.

Det var som om en stor skugga hade lagt sig över hela staden...

... och tyngde ner allt och alla.

Trots att de visste att hon fortfarande fanns, någon annanstans, var saknaden enorm.

De visste att hon kom ihåg dem, och att hon levde igen på nytt...

... men hur kunde de veta om hon hade det bra?

Även djuren sörjde förlusten av älskade Lala.

Men ingen visste egentligen hur det hade gått till, hon skulle aldrig lämna dem utan att säga hejdå. Väl?

Peach och Tsai bestämde sig för att åka till det nybyggda zooet, för att bli lite gladare. Det var vackert och rent, trots att det var snö överallt.

Moo åkte till Lucias café för att prata med Lucia. Men Lucia var inte där.
- Var är Lucia? frågade han kassören.
- Hon jobbar inte här längre, svarade hon förbryllat.

Moo satte sig ner på en stol.
"Typiskt", tänkte han.

På zooet hade Peach och Tsai börjat gå runt och titta på alla små djur. Vargarna var ute och lekte  snön. Även pandorna satt ute och tittade på zoo-besökarna.

Mer hann de aldrig se... för plötsligt var det dags för Peach att föda barn. Tsai ringde snabbt en taxi, och de åkte till sjukhuset. Tsai ringde till Moo och berättade vad som hände. Moo satt spänt och väntade på ytterligare besked, medan Tsai och Peach befann sig på sjukhuset.

Efter en stund ringde Tsai tillbaka och berättade att allt hade gått bra, och att en liten flicka vid namn Angel just nu låg i sin mammas famn. Moo sken upp. Nu var han morfar. Han var jättestolt, och han visste att Lala också var det, var hon än var.

Kapitel 27

Lala hörde Angelos höga skall från baksidan.
Hon kom ihåg att Angelo också fyllde år, så hon sprang dit.
- Grattis gubben, sa hon glatt och klappade på den vita hunden.
Han skuttade runt i snön och skällde glatt.
- Gammelhunden, fnissade Lala.

Hon var på väg att gå in igen för att laga mat, när hon upptäckte den lilla lågan på marken.
Hon stampade på den för att den skulle kvävas, men istället växte den.
Den växte till en stor brand och slukade hela henne.
- Hjälp! Hjälp! hostade Lala.
Det sista hon fick höra i levande tillstånd var en främlings röst.
- Förlåt mig Lala. Jag är verkligen ledsen för det här.

Ovanpå det svartbrända gräset uppstod en sten, lika kall som marken den vilade på.
De vita flingorna täckte stenen och dolde alla spår efter Lala Larchada.

Det hade blivit mörkt ute.

- Var är Lala någonstans? frågade han.

Ingen visste.

- Jag går ut och letar, sa han.

Han gick ut i den mörka vinterkvällen och letade efter sin försvunna fru.

Moo var nära på att snubbla över den snötäckta stenen.

Han tog försiktigt bort lite snö och läste texten.

Samtidigt som det gick upp för honom vad som hänt, rasade sakta hela hans värld samman...

Kapitel 26

Lala vaknade. Det var vinterns första morgon. Om man nu kan kalla det morgon. Det var fortfarande mörkt ute. Och det var hennes födelsedag.

Hon tassade försiktigt upp för att inte väcka dem andra.
Hon skulle bli åldring, igen.
Hon gick ut. Hon kände lukten av vinter. Det var kallt ute.
Lala gick bort mot hennes och Quaras trädgård. 
Hon kände lite dåligt samvete över att det var nästan bara Quara som pysslade där. Men hon tog hand om allt. Hon vattnade gigantblommorna, dansade med solrosen, lekte med ärtbössan, pratade med småblommorna och matade koplantan.

Sen gick hon och kollade till hönorna som Quara nyligen köpt. 
Lala var inte så förtjust i hönor, men hon gav dem lite mat och pratade lite med dem.

Sen gick hon till korna, som också var ett av Quaras nyinköp.
Hon tyckte om kor, de var så mysiga på något sätt. Hon mjölkade en av korna. 
- Hur mår du idag? frågade Lala glatt.
Kon tittade på henne som om hon var dum i huvudet, men Lala brydde sig inte.

Peach hade precis vaknat, och tittade ut genom det immiga fönstret.
"Åh, mamma. Jaja, det förtjänar du väl. Du är ju snart åldring trots allt."

Lala gick bort mot stranden.
Någonting hon älskade att göra var att bada.
Hon hade aldrig haft möjlighet till det i Moonlight Falls, men här var det enda man gjorde att bada. Hon hade alltid velat vindsurfa.
På hennes sista dag som vuxen tog hon chansen.

Det började snöa. Lala tog upp sin flytmadrass.
Hon la sig ovanpå den i det iskalla vattnet, och tittade på de små, vita flingorna som svävade ner från himlen.

Hon tänkte på hur det var att vara åldring.
Man var lite stel, men resten var bra. Inget jobb behövde man gå till, inga sysslor behövde man göra, man kunde bara slappa.
Jobb! Nu kom hon ihåg. Hon hade knappt jobbat alls den senaste tiden.
Hon simmade tillbaka i det kalla vattnet. Sen sprang hon hem för att göra lite akrobatkonster. När hon kom innanför dörren möttes hon av en nyvaken Moo som grattade henne.
- Grattis på födelsedagen och vår bröllopsdag, sa han glatt.
Lala hade glömt att det var deras bröllopsdag. Hon gav honom en kyss.
"Det får duga tills vidare", tänkte hon.

Hon drog på sig sina akrobatkläder och sprang ut i kylan.

Hon uppträdde glatt, i väntan på att den där ålderdomen skulle komma.

Kapitel 25

Lala tittade på sin dotter.

- Förlåt mig, sa hon.

- Det är ingen fara, men i framtiden kan du väl lita på att jag faktiskt förstår saker?

Tsai kom ut från gäststugan och gick mot Lala och Peach.

Lala vände sig mot Peach.

- Jag tror det är dags att ni får ett eget hus, sa Lala.

Peach sken upp.

- Menar du allvar?

Tsai kom fram och ställde sig bredvid Peach.

- Vad händer? frågade han.

- Vi ska få ett eget hus! sa Peach glatt.

Lala fortsatte.

- Men på ett villkor. Byrackorna följer med dig.

- Alla tre, sa hon och tittade på Tsai.

Peach brast i skratt.

- Absolut mamma! fick hon fram mellan skratten.

Huset byggdes på tomten, en bit bort från de båda andra husen.

Så stod de där, för första gången i sitt nya alldeles egna hus.

 

Lala tittade bort mot det nya huset på tomten.

Hon suckade.

"Vad stor hon har blivit... min lilla flicka."

Hon gick bort till planteringen.

- Nya blommor ser jag, sa hon till Quara som stod med armarna långt nere i jorden.

- Jadå, jag hade lite älvstoft som jag gav till dem, och bom. De blev superstora, sa hon med ett skratt.

Lala gick in och hjälpte Quara.

Samtidigt åkte Tsai iväg till gymmet.

Efter två timmar blev han uttråkad och bestämde sig för att åka hem.

Men på vägen ut hittade han ett gäng sprejburkar.

Han tog dem och började måla på väggen.

Han hade inte målat länge innan polisen kom.

- Visste du att det du gör är olagligt? frågade den bastanta poliskvinnan i bilen.

Tsai suckade och hoppade in i bilen.

- Du slipper undan lindrigt grabben, 1000 kr böter så får du gå.

När han betalat sin böter skjutsade poliskvinnan hem honom.

- Och kom ihåg. Jag ser allt, jag hör allt, och jag vet allt, sa hon innan hon körde iväg igen.

 

Medan Tsai varit borta hade Peach fått reda på att hon var gravid.

Hon var överlycklig över att hon skulle få ett litet barn.

Hon gick till Lala, som omedelbart såg att Peachs mage hade växt en aning. 

- Mamma, jag är gravid! sa hon.

Lalas haka föll i golvet. Sen drogs hennes mungipor upp, och ett leende spred sig över hela hennes ansikte.

Peach såg att Lala försökte hålla sig samlad.

- Vad roligt, gå och berätta det för din pappa, sa hon.

När dörren stängdes bakom Peach pustade hon ut.

Hon började dansa sin glädjedans.

- Barnbarn! Barnbarn! Jag ska få barnbarn! sjöng hon överlyckligt.

När Tsai kom hem berättade Peach nyheten för honom.

Han blev överlycklig. Så lycklig att han gav en present till Peach.

Inuti paketet fanns en bukett blommor.

För Peach betydde det jättemycket. Det betydde att de skulle vara tillsammans för evigt.

Kapitel 24

De två varulvarna gick sakta ut ur rummet.

Peach satte sig upp.

Hon antog att han stod med ryggen mot henne eftersom att hon inte kunde se hans ögon.

- Varför sa du inget? frågade hon.

Tsai vände sig om, och Peach såg hans lysande gula ögon.

- Jag var rädd att du inte skulle tycka om mig, sa Tsai tyst.

Peach suckade.

- Jag bryr mig inte om att du är en varulv, började hon.

- Jag vill vara tillsammans med dig oavsett hur du ser ut.

Tsai tittade på henne.

Hon reste sig.

- Kom, sa hon.

- Så går vi hem.

Tsai tog hennes hand, och de gick ut ur det mörka huset.

De måste varit där nere väldigt länge, för när de kom upp var det morgon.

Mitt framför Peachs ögon förvandlades Tsai till människa igen.

Sen fortsatte de gå, tillbaka hem till Peach.

Tsai gäspade stort.

- Du är säkert jättetrött, sa Peach.

- Vi kan fråga Quara om du får vila dig i gäststugan en stund.

Tsai log mot henne.

När de var framme knackade Peach försiktigt på gäststugsdörren.

- Där är ni ju! sa Quara.

- Lala är jätteorolig.

- Quara, kan vi få vara här inne ett litet tag? frågade Peach.

Quara tittade på den utmattade Tsai.

- Okej då, men sen får ni gå direkt till Lala och berätta att ni är hemma.

De gick in och låste dörren, sen slocknade Tsai direkt.

Peach satte sig bredvid honom.

"Varför berättade han inte?" tänkte Peach.

"Skulle jag sluta gilla honom för det?"

"Eller kan det vara något annat?"

Hon tog upp sin mobil.

Varulvar sökte hon på.

Varulvar är varelser som man länge trott bara funnits i fantasin. På senare tid har varulvar hittats i mängder i b.l.a Moonlight Falls. Av många anses de som monster. Själv påstår de att det är som en sjukdom, som bara smittar genom bett. Under fullmåne tvingas varulvarna till en vargliknande skepnad. Ytterts få kan kontrollera vad de gör när de är i den skepnaden. De allra flesta glömmer bort allt, de skulle kunna döda sin egen familj om de kom i närheten.

Peach slutade läsa. Det var alltså därför.

Hon tänkte på det hon just läst.

"Moonlight Falls, var det inte där mamma bodde förra gången..."

"Mamma! Hon har vetat det här hela tiden! Det är därför hon inte har velat att jag ska umgås med Tsai!"

Hon tänkte resa sig och gå och säga det till sin mamma, men istället somnade hon.

Det var sen eftermiddag när Peach vaknade, och Tsai låg fortfarande och sov. Hon väckte honom.

- Du, Tsai, du ska veta att jag inte bryr mig om att du är en varulv, jag kommer ändå alltid älska dig.

Hon gav honom en stor kram, innan hon skulle iväg för att prata med Lala.

- Mamma! sa Peach när hon hittade Lala.

- Där är du ju! Var har du varit hela natten?

- Jag har fått reda på en väldigt viktig sak om Tsai, sa hon.

Lala spärrade upp ögonen.

- Nej, inte den saken, att han är en varulv!

Lala suckade lättat.

- Och jag vet också att du har vetat om det hela tiden.

Lala tittade skamset ner i marken.

- Varför sa du inget?

- Jag ville inte att något skulle hända dig. Dessutom hade du ändå inte förstått.

- Hur kan du veta det om du inte har testat? frågade Peach besviket.

Kapitel 23

- Det finns bara en sak att göra, sa Tsai när Peach gråtit färdigt.
- Vadå? viskade Peach.
- Berätta för din pappa.
 Peach förstod att det var det hon var tvungen att göra, men hon ville ändå inte. Hur skulle hon säga det. Hon tog mod till sig, sen gick hon in i huset. Hon kallade på Moo och de satte sig vid köksbordet. Peach tittade allvarligt på sin far. Sen sa hon det.
- Pappa, mamma är otrogen.
Moo skrattade först, men när han insåg att det inte var ett skämt blev han knäpptyst.

- H-h-hur vet du det? fick han fram.

- Jag satt utanför och lyssnade när Quara och mamma pratade.

Moo svarade inte. Han satt och tittade på en osynlig fläck på bordet.

Sen reste han sig hastigt.

- Vad ska du göra? frågade Peach oroligt.

- Jag ska gå och prata med din mamma, sa han bestämt.

Han gick med stora steg bort till gäststugan.

När han knackade på öppnade Lala.

- Kan jag få prata med dig lite? frågade han.

- Visst, svarade Lala förvirrat.

De gick bort en bit från båda husen och sen sa Moo det.

- Lala, jag vet att du varit otrogen.

- Va!? Var har du fått det ifrån!? frågade Lala upprört.

- Peach hörde när du pratade med Quara.

 Lala gav ifrån sig en irriterad suck.
- Kom här, sa hon.
Hon gick in i köket.
- Peach! Bamboo! skrek hon. 
De två barnen kom in i köket.
- Sätt er ner, sa hon till alla tre.
De satte sig lydigt ner, och hon började berätta hela historian.
Om hur hon kom till Moonlight Falls, hur hon träffade Leon, hur hon fick sina barn, och till slut hur hon kom till Sunlit Tides.
Efter Lalas historia följde en lång tystnad där alla försökte smälta det hon sagt. Efter lång tid var det till slut Bamboo som tog till orda.
- Så du menar att det finns ett liv efter detta? frågade han osäkert.
Lala tittade menande på honom.
- Exakt, äntligen någon av er som fattar.

När allt var utrett kunde de fira födelsedagarna.

Både Bamboo och Ray fyllde år.

Först ut var lille Ray som blev en liten plantsim-pojke.

 Sen var det Bamboos tur. 
Han växte upp till en grön tonåring.

I all uppståndelse var det ingen som märkte att Quara smet iväg.

Men det dröjde inte länge innan Lala kom på henne utanför gäststugan.

- Vad i...

- Allt det där du berättade om Hazzlenuts växter... jag tänkte att vi kunde ha en liten trädgård här.

Lala tittade på de underliga växterna.

- Jaja, då får vi väl börja jobba lite nu, sa hon glatt.

 Quara och Lala höll på i trädgården hela dagen.
Bamboo och Ray lekte hela dagen.
Moo läste hela dagen.
Och Peach umgicks med Tsai hela dagen.
- Det är ju din födelsedag idag... började Tsai när det började dra ihop sig till kväll.
- Och jag undrar om du kanske vill hitta på något med mig för att fira, sa han.
Peach gav honom ett stort leende.
- Det är klart jag vill!
De kom överens om en plats där de skulle träffas en timme senare, och sen gick de hem till sig för att fixa i ordning sig.

 När Peach sen gick till mötesplatsen en timme senare satt Tsai redan och väntade. 
Peach satte sig bredvid honom.
De hade inte kommit överens om vad de skulle göra, men Peach tyckte det räckte väl med att bara sitta där bredvid Tsai.
- Titta vad fin månen är, sa hon.
Tsai log mot henne.

 Sen kom han på en sak.

- Jag är jätteledsen, men jag måste verkligen gå, sa han och reste sig.

- Va? Redan? frågade Peach chockat.

- Jag är ledsen, sa han och började springa.

"Vad for det i honom?" tänkte Peach.
Hon tittade efter honom.
"Tja, vi är ju på dejt, så han har säkert inget emot om jag följer efter."

Hon sprang efter honom.
Trots att han var snabb lyckades hon hålla en någorlunda jämn takt med honom.
När han gick in bland ett par stenar stannade Peach till och flåsade lite, sen sprang hon den sista biten fram till stenarna.
Hon såg honom gå in ett gammalt hus.

"Vad ska han in där och göra?" tänkte hon.
Hon smög försiktigt efter honom in i huset.

När hon kom in var det alldeles kolsvart.
Hon såg ingenting alls.
Efter ett tag hade hennes ögon vant sig en aning, och hon kunde urskilja två trappor.
En upp och en ner.

"Hoppas det här är rätt nu", tänkte hon, och gick ner för trappan som gick neråt.

När hon kom ner var det nästan ännu mörkare, men hon kunde se att det fanns två valv som ledde in till två ytterligare rum.

Hon valde ett av de och hoppades på att det var rätt.
Inne i rummet kunde hon inte se någonting alls.
- Tsai? ropade hon tyst.
- Åh, honom vill du nog inte träffa just nu, hördes en röst.
Plötsligt såg hon två par blodröda ögon bara några meter framför sig.

- V-v-vilka är ni? 
De två männen svarade inte på frågan. 
- Var är Tsai? frågade hon med lite mer bestämd röst.
Männen framför henne började skratta.
Sen började de gå mot henne.
Hon backade.
- Seså, vi bits inte, sa den ena.
Det fick den andra att gapskratta.

Peach började bli riktigt orolig.
- Var är Tsai!? frågade hon med hög röst.
Återigen undvek männen frågan.
De var så nära att Peach kunde känna deras andedräkt.
Plötsligt kom det någon från ingenstans och knuffade undan Peach.
Hon kunde inte se personen, men hon kände igen rösten, trots att det bara var morrningar och ylningar.

- Ni låter henne vara! röt Tsai.
De röda ögonen tittade kyligt mot Tsai, men istället för att fortsätta det de gjorde, gick de där ifrån.
Peach befann sig i chocktillstånd.
Hennes pojkvän var en varulv...