Kapitel 53

Angel sov.
Det var det hon brukade göra. Hon åt, hon sov och då och då var hon uppe och kröp runt.
De iakttog henne hela tiden. Detta var ett oerhört märkligt fall.

Angel var fullt medveten om att de var där. I början blev hon irriterad, försökte komma åt dem. Men det gick inte. Hon kunde inte komma åt dem, och de kunde inte komma åt henne, så hon lät dem vara.
Hon utforskade det lilla område där hon kunde röra sig.
Hon hade gjort det många gånger, men vad fanns det mer att göra?
Det var ett konstigt revir. Vitt. Fyra hörn. Tomt.
Hon somnade om igen.

Azai strosade runt i trädgården. Han kände sig tom utan Angel. Vad var han utan Angel?
Han gick utanför trädgården. Vad skulle han göra utan Angel?

Han la sig ner för att fundera.
Visst hade han haft det bra i djurparken. Men dagen då han mötte Angel hade förändrat allt. Han släppte allt det för att vara med Angel. Angel var hans allra bästa vän.
Han var förvirrad, han mådde dåligt. Vad skulle han göra!?
Han kände sig matt, så han somnade.

Sei stod och funderade. Han skrattade lite. Konstigt att skratta när man känner sig som ett tomt, sorgset skal. Men han skrattade för att han återigen befann sig här. Utomhus och funderade.
Även han visste inte vad han skulle göra.

Bamboo satt i soffan bredvid Peach. Det var tyst. Han kunde inte minnas att någon sagt ett ord sedan Angel sattes in. För honom var det inte bara Angel, Alexandro var fortfarande spårlöst försvunnen. Han sneglade på Peach. Hon satt som förlamad, som vanligt. Han hatade att se sin syster såhär. De hade inte haft något superstarkt band som små, men visst hade de varit vänner och haft kul tillsammans.

Peach reste sig upp. Gick ner för trappan.
Det kändes som att hon när som helst skulle kunna falla ihop i en liten, skrynklig, hjälplös hög. Så kändes det nog för allihopa.
Hon såg sig lite omkring. Här ville hon inte vara! Här fanns bara massa minnen från Tsai och Angel.

Det hade gått lång tid sen Angel försvann. Varje dag var det samma visa. Tyst och sorgset.
En gång hade de besökt Angel. Men hon hade varit frånvarande, vandrat runt som ett djur, omedveten om att de ens var där.
Peach gick ut.
Hon såg sig omkring även här. Hon såg alla växter i trädgården. Alla minnen. Folk som har planterat alla dessa växter. Djur som springer runt.
Det fick henne inte direkt att må bättre.

Hon gick med tunga in i det första huset. Huset där hon växt upp. Huset som hon sett växa från en liten hydda till detta magnifika bygge. Huset där hon fått, och förlorat, så många vänner.
Hon satte sig ner på en stol med en duns.
Just nu ville hon bara försvinna, glömma bort precis allting.