Sei, Peach och Angel fortsatte hemåt mot Sunlit Tides. Efter den långa tystnaden som varit kände ingen längre något behov av att prata.
När den udda skaran kom hem igen, valde Peach att inte gå in. Hon gick istället tyst bort mot kyrkogården.
Hon kunde inte ta in det... Varför hände det alltid henne? Alla personer som hon älskar försvinner.
Hennes mamma och pappa var borta. Hennes älskade barndomsvänner, hundarna Angelo och Caramel var borta. Fåren som hon älskade så var borta. Hennes största kärlek var borta. Alla var borta, för alltid.
Raden med gravar växte sig längre och längre.
- Vart skulle mamma? frågade Peach trött.
- Jo... började Sei.
Han visste inte hur han skulle börja. Han visste inte hur han skulle säga det överhuvudtaget.
- När vi kom dit, så kom det några sjösimmar och liksom drog ner din pappa i vattnet...
Angel förstod inte. Sei tog ett djupt andetag.
- Angel, Tsai är död.
Angels tankar blev dimmiga. Vad hade han sagt? Hennes pappa, död? Hon skrattade. Hennes pappa var inte död.
Vad gjorde hon? Hon kunde inte känna sin kropp, inte styra sina tankar. Hon hörde ett rivande ljud, och sen Seis skrik.
- Aj!
Angel skrattade. Vad var det som rann längs hennes fingrar? Blod? Hon skrattade ännu mer. Självklart var det inte blod.
Hon började gå in mot skogen. Hennes tankar började klarna, hennes syn blev skarpare igen.
Vad hade han sagt? Hennes pappa var död? Det kändes som om hela världen trillade ner på Angel.
Hennes pappa, död? Hennes pappa, död!?
Det var inte sant. Det fick inte vara sant! Varför hände det här!?
Hennes tankar började skena. Hon tänkte på allt dåligt som hänt henne. Ingen tyckte om henne, ingen förstod henne. Electras ord ekade i Angels huvud.
Du är utstött...
Hon tänkte på sin familj. Ingen förstod henne. Alla trodde att hon var galen.
Utstött...
Hon tänkte på Raya. Raya hade haft rätt. Ingen gillade henne. Hon tänkte på dem sylvassa tänderna som borrade sig in i hennes ömtåliga strupe.
Hatad...
Hon tänkte på sin tid i skolan. Ungarna som hade retat henne. Kallat henne fruktansvärda saker. Skrivit fruktansvärda saker. Gjort fruktansvärda saker.
Hon reste sig förtvivlat upp. Hon röt. Rytandet var, högt och skräckinjagande. Fåglarna slutade sjunga, bilarna slutade brumma, havet slutade skvalpa, träden och buskarna slutade prassla.
Hennes sinnen var inte längre en människas. Hon kände ingen sympati för något, eller någon. Det enda hon brydde sig om nu var hämnden.
Hon sprang.
Azai, som hört hennes rytande och rusat upp för att kolla vad som stod på, försökte följa efter henne.
Men inte ens den snabbaste av tigrar skulle kunna mäta sig med henne nu.
När Angel nådde toppen på trappan upphörde sorlet i korridoren.
Folk hade stått och småpratat, men nu drogs allas blickar mot Angel.
Allt var tyst. Angel såg sig omkring.
En flicka öppnade munnen.
- Ser man på! Är det inte...
Hon hann inte avsluta meningen. Angel kastade sig mot henne i en snabb rörelse.
Flickan skrek. Hennes skrik var fyllt av smärta. Hennes skrik var det sista läte som någonsin lämnade hennes mun.
Eleverna skrek. De var livrädda. Alla ville fly, men Angel var i vägen för den enda utvägen som fanns. Det dröjde inte länge innan hela korridoren var fylld av lik.
Utanför hördes sirener. De skarpa ljuden gjorde Angel irriterad. Hon attackerade varenda en av dem före detta eleverna, tills de inte längre kunde kännas igen, i ett försök att få tyst på ljudet. Det funkade inte. Hon sprang ut och såg ett par poliser stå med riktade vapen mot henne. En av dem avfyrade sitt vapen, och en bedövningspil träffade Angel.
Hon blev dåsig, så poliserna kunde föra iväg henne.
"Stackars sate, föll för det i så tidig ålder... Jag vet vart den här ska..." tänkte en av poliserna sorgset.
Peach tog nyheten hårt.
Sei tog den om möjligt ännu hårdare.
De besökte Peach i sitt nya "hem". Peachs ansikte blev strimmigt av tårar. Sei försökte så gott han kunde att hålla tillbaka tårarna. Det gjorde så förfärligt ont när den salta vätskan rann in i dem gapande såren i hans ansikte. Såren som han fått när han berättat för Angel.
Inte för att han inte förtjänade. Allt hade ju varit hans fel, ansåg han själv. Han kände sig så skyldig...
Peach kunde knappt tänka. Hur skulle hon klara sig igenom den lilla resterande biten av sitt liv?
"Min dotter, min älskade dotter..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar