Angel sov.
Det var det hon brukade göra. Hon åt, hon sov och då och då var hon uppe och kröp runt.
De iakttog henne hela tiden. Detta var ett oerhört märkligt fall.
Angel var fullt medveten om att de var där. I början blev hon irriterad, försökte komma åt dem. Men det gick inte. Hon kunde inte komma åt dem, och de kunde inte komma åt henne, så hon lät dem vara.
Hon utforskade det lilla område där hon kunde röra sig.
Hon hade gjort det många gånger, men vad fanns det mer att göra?
Det var ett konstigt revir. Vitt. Fyra hörn. Tomt.
Hon somnade om igen.
Azai strosade runt i trädgården. Han kände sig tom utan Angel. Vad var han utan Angel?
Han gick utanför trädgården. Vad skulle han göra utan Angel?
Han la sig ner för att fundera.
Visst hade han haft det bra i djurparken. Men dagen då han mötte Angel hade förändrat allt. Han släppte allt det för att vara med Angel. Angel var hans allra bästa vän.
Han var förvirrad, han mådde dåligt. Vad skulle han göra!?
Han kände sig matt, så han somnade.
Sei stod och funderade. Han skrattade lite. Konstigt att skratta när man känner sig som ett tomt, sorgset skal. Men han skrattade för att han återigen befann sig här. Utomhus och funderade.
Även han visste inte vad han skulle göra.
Bamboo satt i soffan bredvid Peach. Det var tyst. Han kunde inte minnas att någon sagt ett ord sedan Angel sattes in. För honom var det inte bara Angel, Alexandro var fortfarande spårlöst försvunnen. Han sneglade på Peach. Hon satt som förlamad, som vanligt. Han hatade att se sin syster såhär. De hade inte haft något superstarkt band som små, men visst hade de varit vänner och haft kul tillsammans.
Peach reste sig upp. Gick ner för trappan.
Det kändes som att hon när som helst skulle kunna falla ihop i en liten, skrynklig, hjälplös hög. Så kändes det nog för allihopa.
Hon såg sig lite omkring. Här ville hon inte vara! Här fanns bara massa minnen från Tsai och Angel.
Det hade gått lång tid sen Angel försvann. Varje dag var det samma visa. Tyst och sorgset.
En gång hade de besökt Angel. Men hon hade varit frånvarande, vandrat runt som ett djur, omedveten om att de ens var där.
Peach gick ut.
Hon såg sig omkring även här. Hon såg alla växter i trädgården. Alla minnen. Folk som har planterat alla dessa växter. Djur som springer runt.
Det fick henne inte direkt att må bättre.
Hon gick med tunga in i det första huset. Huset där hon växt upp. Huset som hon sett växa från en liten hydda till detta magnifika bygge. Huset där hon fått, och förlorat, så många vänner.
Hon satte sig ner på en stol med en duns.
Just nu ville hon bara försvinna, glömma bort precis allting.
Det tog lång tid att nå Appaloosa Plains.
Sei, Peach och Angel fortsatte hemåt mot Sunlit Tides. Efter den långa tystnaden som varit kände ingen längre något behov av att prata.
När den udda skaran kom hem igen, valde Peach att inte gå in. Hon gick istället tyst bort mot kyrkogården.
Hon kunde inte ta in det... Varför hände det alltid henne? Alla personer som hon älskar försvinner.
Hennes mamma och pappa var borta. Hennes älskade barndomsvänner, hundarna Angelo och Caramel var borta. Fåren som hon älskade så var borta. Hennes största kärlek var borta. Alla var borta, för alltid.
Raden med gravar växte sig längre och längre.
- Vart skulle mamma? frågade Peach trött.
- Jo... började Sei.
Han visste inte hur han skulle börja. Han visste inte hur han skulle säga det överhuvudtaget.
- När vi kom dit, så kom det några sjösimmar och liksom drog ner din pappa i vattnet...
Angel förstod inte. Sei tog ett djupt andetag.
- Angel, Tsai är död.
Angels tankar blev dimmiga. Vad hade han sagt? Hennes pappa, död? Hon skrattade. Hennes pappa var inte död.
Vad gjorde hon? Hon kunde inte känna sin kropp, inte styra sina tankar. Hon hörde ett rivande ljud, och sen Seis skrik.
- Aj!
Angel skrattade. Vad var det som rann längs hennes fingrar? Blod? Hon skrattade ännu mer. Självklart var det inte blod.
Hon började gå in mot skogen. Hennes tankar började klarna, hennes syn blev skarpare igen.
Vad hade han sagt? Hennes pappa var död? Det kändes som om hela världen trillade ner på Angel.
Hennes pappa, död? Hennes pappa, död!?
Det var inte sant. Det fick inte vara sant! Varför hände det här!?
Hennes tankar började skena. Hon tänkte på allt dåligt som hänt henne. Ingen tyckte om henne, ingen förstod henne. Electras ord ekade i Angels huvud.
Du är utstött...
Hon tänkte på sin familj. Ingen förstod henne. Alla trodde att hon var galen.
Utstött...
Hon tänkte på Raya. Raya hade haft rätt. Ingen gillade henne. Hon tänkte på dem sylvassa tänderna som borrade sig in i hennes ömtåliga strupe.
Hatad...
Hon tänkte på sin tid i skolan. Ungarna som hade retat henne. Kallat henne fruktansvärda saker. Skrivit fruktansvärda saker. Gjort fruktansvärda saker.
Hon reste sig förtvivlat upp. Hon röt. Rytandet var, högt och skräckinjagande. Fåglarna slutade sjunga, bilarna slutade brumma, havet slutade skvalpa, träden och buskarna slutade prassla.
Hennes sinnen var inte längre en människas. Hon kände ingen sympati för något, eller någon. Det enda hon brydde sig om nu var hämnden.
Hon sprang.
Azai, som hört hennes rytande och rusat upp för att kolla vad som stod på, försökte följa efter henne.
Men inte ens den snabbaste av tigrar skulle kunna mäta sig med henne nu.
När Angel nådde toppen på trappan upphörde sorlet i korridoren.
Folk hade stått och småpratat, men nu drogs allas blickar mot Angel.
Allt var tyst. Angel såg sig omkring.
En flicka öppnade munnen.
- Ser man på! Är det inte...
Hon hann inte avsluta meningen. Angel kastade sig mot henne i en snabb rörelse.
Flickan skrek. Hennes skrik var fyllt av smärta. Hennes skrik var det sista läte som någonsin lämnade hennes mun.
Eleverna skrek. De var livrädda. Alla ville fly, men Angel var i vägen för den enda utvägen som fanns. Det dröjde inte länge innan hela korridoren var fylld av lik.
Utanför hördes sirener. De skarpa ljuden gjorde Angel irriterad. Hon attackerade varenda en av dem före detta eleverna, tills de inte längre kunde kännas igen, i ett försök att få tyst på ljudet. Det funkade inte. Hon sprang ut och såg ett par poliser stå med riktade vapen mot henne. En av dem avfyrade sitt vapen, och en bedövningspil träffade Angel.
Hon blev dåsig, så poliserna kunde föra iväg henne.
"Stackars sate, föll för det i så tidig ålder... Jag vet vart den här ska..." tänkte en av poliserna sorgset.
Peach tog nyheten hårt.
Sei tog den om möjligt ännu hårdare.
De besökte Peach i sitt nya "hem". Peachs ansikte blev strimmigt av tårar. Sei försökte så gott han kunde att hålla tillbaka tårarna. Det gjorde så förfärligt ont när den salta vätskan rann in i dem gapande såren i hans ansikte. Såren som han fått när han berättat för Angel.
Inte för att han inte förtjänade. Allt hade ju varit hans fel, ansåg han själv. Han kände sig så skyldig...
Peach kunde knappt tänka. Hur skulle hon klara sig igenom den lilla resterande biten av sitt liv?
"Min dotter, min älskade dotter..."
Vad tyst det var.
Inte ett ljud hördes när Bamboo steg in genom dörren.
Alexandro var uppenbarligen inte där.
Han var tvungen att hitta Alexandro för att berätta om allt som hänt.
Han fortsatte till gäststugan. Ingen Alexandro.
Hans letande fortsatte i träd-huset. Han ropade, letade och ropade lite till.
Ingen Alexandro.
Bamboo började bli orolig. Tänk om det hade hänt något.
Han gick ner till Angels rum.
Azai låg på golvet och var förmodligen väldigt upprörd över att Angel var borta.
Bamboo ville inte förarga det stora kattdjuret, så han skyndade in till labbet.
Ingen Alexandro i labbet heller.
Bamboo blev jätteorolig. Han fanns ingenstans! Vad kunde ha hänt?
