- Jag har väntat på er, sa Linda irriterat.
Hon stod vid båten. Sei kände igen henne. Han nickade tyst.
Det tog lång tid att nå destinationen. Alla satt tysta under resan, stämningen var väldigt spänd. Men det var kanske inte så konstigt med tanke på omständigheterna.
Tillslut nådde de sitt mål. Tsai och Peach blickade ut över havet. Så långt de hade rest... Inget land i sikte någonstans.
Linda, vars utseende var helt förändrat, började gå.
- Vi måste skynda oss, det dröjer inte länge inte innan de kommer, sa hon till Sei.
Sei gick och berättade för Peach att de behövde skynda på.
Tsai gick närmare stupet.
Då såg han just det som de skulle fly ifrån. De var på väg uppför branten.
Peach skulle just fråga varför de skulle skynda sig, när hon hörde Tsais skrik.
- Det är försent... sa Sei dämpat.
Peach skyndade bort till stupet.
Peach såg förskräckt på när hennes pojkvän drogs ner mot havets botten.
Fler sjösimmar började myllra upp ur havet.
- Spring! skrek Linda.
Sei sprang, men Peach var fullt upptagen.
Hennes ögon lyste intensivt rosa, och sjösimmarnas lik började fylla gräset.
Sei och Linda hade tagit sig över till nästa ö, och de kunde fortfarande höra sjösimmarnas plågade skrin när ett par vassa tänder genomborrade dem och avslutade deras liv.
Men faran var inte över, snarare tvärtom. De sprang ännu snabbare och undvek dem hotfulla trädens grenar.
Det hördes ett fasansfullt rytande bakom dem.
- Skynda! Det kommer komma fler! ropade Linda.
Varelsen sprang med snabba språng och knappade in på dem.
Sei kunde nästan känna bestens andetag i nacken när de äntligen kom in i nästa del av skogen.
Varelsen hejdade sig tvärt, och Sei och Linda kunde andas ut. De hörde monstrets rysliga morrningar, men visste att den inte skulle fortsätta in på den här marken.
- Här är vi säkra, sa Linda.
- Det är vi inte alls! Du är möjligtvis det, men jag tvivlar starkt på det efter vad du gjorde.
Linda suckade.
- Jaja, jag tänker i all fall göra ett försök.
Hon hoppade ner i hålet, och Sei fortsatte springa mot nästa del av skogen.
Sei andades in den välbekanta doften. De visste att han var här, men de gjorde inget. Kanske hade de förlåtit honom efter alla dessa år.
Han tog ett djupt andetag och hoppade ner genom hålet.
- Är det här verkligen säkert? frågade Angel.
- Helt säkert. Alla där nere är som vi.
Electras nya utseende skrämde Angel ännu mer än det förra. Det enda som var sig likt var ögonen.
Helst av allt ville hon springa därifrån, men hon vågade inte göra annat än vad Electra sa åt henne att göra.
Angel hoppade ner i hålet. Det kändes som att hon föll i en evighet, och när hon landade bröt kaoset ut. Två personer, som var oerhört lika Electra, anföll henne. De låste in henne i ett rum.
Efter en liten stund öppnades dörren och Electra kom in.
-Hjälp! skrek Angel.
Electra skrattade.
Hennes skratt gjorde Angel alldeles kall inombords.
- Skulle jag hjälpa dig? sa hon med kylig röst.
- Patetiska varelse, din lilla patetiska, obetydliga, lättlurade, äckliga lus!
Angel blängde oförstående på henne.
- Ta det inte personligt pysen, det är inte dig vi är ute efter.
Angel förstod ingenting.
Electra skrattade igen. Hennes skratt var högt och elakt. Det ekade i korridoren utanför när hon gick ut. Hon stängde dörren och låste den.
Sei gick genom dem välbekanta salarna. Tjänstefolket följde honom med blicken. Deras ögon var stora som tefat, som om de sett ett spöke.
- Prinsen är tillbaka, viskade de.
- Han lever!
Sei kom fram till kungen och drottningens sal. Han öppnade dörren och klev med bestämda steg fram mot kungaparet.
Hans mamma log. Det såg ut som att hon skulle kunna brista i gråt närsomhelst. Hans pappa däremot satt och iakttog honom med kall blick.
Det var tyst länge innan Cyán tog till orda.
- Vad vill du oss, förrädare? frågade han kyligt.
Chartreuse flämtade.
- Hur kan du kalla din egen son för det!?
- Den där förrädaren är inte min son! Min son skulle aldrig förråda sitt folk!
- Jag kom inte hit för ert idiotiska tjafs, sa Sei.
- Jag kom hit för att jag behöver hjälp. De har tagit flickan som jag älskar.
Cyán reste sig upp.
- Hur vågar du!? Hur vågar du svika ditt land, och sen komma tillbaka efter flera år och ge oss order!? Hur vågar du komma hit, och se dina föräldrar i ögonen utan en endaste liten ursäkt!?
Sei gav sin far en hatfylld blick.
- Ni är inte mina föräldrar! Mina föräldrar skulle aldrig skicka iväg en liten ovetande pojke till ett främmande land för att han gjort ett brott som han inte ens var medveten om!
Sei kände för att slå sin pappa hårt i ansiktet, men samlade sig istället och gick därifrån.
Han kunde höra hur hans mor började skälla ut Cyán, men han orkade inte bry sig om någon av dem.
När han väl kom upp igen insåg han vad han just gjort.
Nu fanns det inte en chans i världen att han skulle få deras hjälp.
Han bestämde sig för att göra det själv.
Det var en idiotisk plan och han skulle förmodligen dö under tiden, men han kunde inte leva sitt liv medveten om att han kunde ha räddat Angel.
Det prasslade till i buskarna. Sei hoppade till. Han trodde att det var kört. Hans pappa hade beordrat dem att döda honom.
Men när han vände sig om var det ingen våldsam strid som väntade, det var hans mamma.
Hon stod bredvid Seis barndomsvän, Sponge.
- Hejsan min son, sa hon med ett leende.
- Jag är så glad att jag har fått träffa dig igen. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig mer än att ge tillbaka den här kraken till dig.
Sei log. Hans mamma visste alltid var han behövde.
- Jag älskar dig mamma.
- Jag älskar dig med.
De kramade om varandra och sen tassade Chartreuse iväg igen.
Sei satte sin plan i verket. Sponge började springa på deras mark, han var snabb och höll med lätthet avstånd från varelserna, därför riktades allt deras fokus mot Sponge så att Sei lätt kunde smyga in osedd.
Han kunde känn var Angel var någonstans. Dörren var inte vaktad och nyckeln hänge bredvid handtaget.
När Angel var ute rusade de så fort och tyst de kunde ut därifrån. Angel var trött och svag efter allt som hänt, men trots det var hon ändå snabbare än Sei.
Hon gav honom ett snabbt tack innan de rusade vidare mot nästa del av skogen.
De hade förmodligen fått reda på att Angel rymt vid det här laget, så de skyndade allt vad de orkade.
Sponge kom ikapp dem, men även väktarna av denna del av skogen var på väg att knappa in.
När de äntligen var trygga föll både Angel och Sponge i en djup sömn.
Sei hade även han svårt att hålla sig vaken.
Angel vaknade före dem båda andra. Hon lät dem sova. Sei hade ju sagt att de var säkra här.
Hon såg någonting lysa precis vid kanten av denna delen av skogen, i början på nästa del.
Hon gick långsamt fram mot det. En enhörning.
Det var den vackraste varelse Angel någonsin sett.
Den gick sakta runt bland träden, med långa ståtliga steg. Angel kunde inte slita blicken från den. Hon behövde ta sig närmare. Hennes blick var fäst den magiska varelsen och hennes fötter rörde sig framåt.
Hon skulle precis sträcka ut handen och klappa den när Seis förskräckta röst stoppade henne.
- Angel, nej!
Han sprang fram till henne.
- Nej, den är farlig! Gå inte nära den!
- Men du sa ju att vi var säkra här... Och inte kan väl en så vacker varelse vara farlig?
- Vi är säkra här. På vår sida. Det där är de ljusas sida. Längre bort har vi de mörkas sida.
Angel tittade förbryllat på Sei. Hon hade aldrig förut hört berättelserna om dessa öar. Dem historier som Sei vuxit upp med.
Sei tog ett djupt andetag och började berätta.
- För väldigt länge sen var allt normalt, så att säga. Vi, de neutrala var kompanjoner med de ljusa. De mörka levde under oss, vi härskade. De mörka ville inte finna sig i detta och gjorde därför ständigt uppror. I sin kamp mot de mörka blev de ljusa mindre och mindre godhjärtade. Deras godhet var förr deras signum, men allteftersom deras kamp mot de mörka fortsatte försvann den sakta men säkert. Deras behov av att ha makten hade stigit dem över huvudet. De blev minst lika elaka och illasinnade som de mörka. Vi valde oss att dra oss ur förbundet med de ljusa. Enda sedan dess har de ljusa och de mörka utkämpat en kamp, medan vi har tittat på, fullständigt neutrala.
Sei gjorde en paus.
- Den sida vi väljer att gå med kommer att få makten över dessa öar. Men vi oroar oss inte över vad de som inte har makten gör, utan vad våra kompanjoner gör. Den vi väljer att gå med är den vi måste uthärda att leva tillsammans med när kampen är över. De mörka har sina mörka väsen som vaktar deras mark för att de ljusa inte ska kunna ta sig in. Deras väsen skiljer dock inte på ljusa eller vanliga, de dödar allt de får tag på. De ljusa har sina ljusa väsen för att de mörka inte ska kunna ta sig in. Inte heller de gör någon skillnad. I sin kamp efter makten vågar de ljusa inte lita på någon. Vi har våra väsen för att varken de mörka eller de ljusa ska kunna ta sig in, om de fick för sig det.
- Men... Angel funderade.
- Vad ville de där mörka typerna med mig egentligen?
- De vet vad du betyder för mig. De visste att jag skulle försöka rädda dig, och då skulle de ta mig som gisslan för att få över de neutrala på deras sida.
Angel blev både upprörd och generad. Hon ville inte betyda något för Sei.
- Men de räknade inte med min plan. Att ha mig som gisslan hade för den delen aldrig funkat heller. Min pappa hatar mig.
- Varför då? frågade Angel förvånat.
- När jag var väldigt liten hände just det. De tog mig till fånga genom att lura mig. De lurade mig att det fanns "såna som jag" hos dem. De sa att jag skulle hitta vänner, eftersom jag inte hade några vänner utom Sponge följde jag med. De neutrala skickade sina arméer för att få ut mig, och de lyckades. Efter det blev jag förvisad för att jag samarbetat med de mörka, enligt pappa. Vi får inte välja sida, det anses vara ett brott. Efter det skickades jag till Sunlit Tides, där jag bodde ensam i skogarna.
Angel var stum. Vilken historia! Hon rycktes tillbaka till verkligheten av att någon buffade på hennes axel.
Hon vände sig om och blev genast attackerad av den vackra enhörningen.
Angel lyftes upp i luften av någon slags kraft. Hennes strupe drog igen sig och hon kunde inte få luft.
- Släpp henne! hördes en arg röst.
Angel föll ner till marken med en duns.
Det var Linda som hade beordrat enhörningen.
- D-d-du! stammade Angel.
Linda skrattade.
- Ja, förvånad va?
Angel stirrade på denna vita varelse som stod framför henne.
- Men hur?
- Tja... Det var ett tag sen jag var här senast. Jag fick nog av allt deras snack om att "vara god" så jag stack.
- Jag har precis snackat med dem om att en gång för alla starta kriget mot dem mörka.
- Och vad hände? frågade Sei upphetsat.
- De vägrade. De sa att de inte tänkte bekämpa något krig, och så bad de mig att komma tillbaka.
- Och...?
- Jag sa till dem att fara åt helvete.
Angel skrattade.
Hon hade stått och klappat på enhörningen medan Linda pratat.
- Det är nog bäst att vi sticker tillbaka, innan det blir kaos någonstans, sa Linda.
Hon tog farväl av enhörningen, som enligt henne själv var hennes enda trogna vän.
Peach stod kvar på ön där de landstigit dagen innan. Hon hade stått där hur länge som helst.
När sjösimmarna hade slutat myllra upp ur havet hade hennes ögon tappat sitt intensivt rosa glödande och istället fyllts med tårar.
Hennes stora kärlek var borta för alltid.
Sei, Angel och Linda hade sprungit genom de mörkas skog och än en gång kommit undan med nöd och näppe.
Angel blev förvirrad när hon såg sin mamma.
Peach torkade snabbt bort tårarna och log mot sin dotter.
Angel undrade först var Tsai var någonstans, men antog sen att han hade stannat hemma. Någon måste ju hålla styr på saker där.
Sponge kom upp på ön. Han hade följt efter dem.
Nu stod den udda skaran människor och blickade ut över ön som de ska lämna.
Resan hem var tystare än den som var dit.
Sponge pratade inte, för han kunde inte prata.
Linda pratade inte för att hon inte kunde komma på något att säga.
Sei pratade inte för att han kände sig skylid till allt som hänt.
Peach pratade inte för att hennes liv just förstörts för alltid.
Angel pratade inte för att hon märkte att något var fel, på alla.
Ingen sa ett ljud på hela den långa resan hem.
