När Sei vaknade var Angel borta.
Han blev genast orolig.
Han skyndade upp och hittade Peach alldeles utanför.
- Var är Angel? frågade han oroligt.
- Vem är du? Och vad gör du i vårt hus? utbrast Peach chockat.
- Jag är Angels vän! Jag sov över här inatt, men nu kan jag inte hitta henne!
- Men lille pojk, hon åkte till Appaloosa Plains igår.
"Oj... Hur länge har jag sovit?"
Sei började springa.
Han behövde komma till Appaloosa Plains så fort som möjligt, han var tvungen att prata med Angel.
Angel hade sprungit runt planlöst, och hon var inte säker på var hon var.
Det verkade vara någon slags festival, men där var nästan inga människor.
Det kanske berodde på det tråkiga vädret.
Borta vid en gammal rostig bil satt någon. Det verkade vara den enda människan bortsett från de butiksansvariga.
- Hejsan, sa Angel osäkert.
Kvinnan svarade inte.
Det var något med henne som inte stämde, men Angel kunde inte riktigt sätta fingret på vad.
Hon reste sig upp.
- Du mår inte så bra va? frågade hon.
Frågan överrumplade Angel.
- Vad menar du?
- Du är utstött, precis som jag, sa kvinnan.
- Hur kan du veta det?
Hon log. Angel visste inte varför, men på något sätt kändes det obehagligt.
- Tja, varför skulle du annars vara här helt ensam?
- Varför är du ensam?
- Det har jag ju redan sagt, jag är som du. Utstött. Kvinnans röst lät kall, trots att hon fortfarande log.
- Låt mig bjuda på en glass i detta vackra väder, sa hon.
Det var konstigt, för Angel kunde inte höra ett uns av ironi i hennes röst.
- Jag heter Electra, förresten, sa hon när hon kom med glassarna.
- Jag är Angel, sa Angel.
- Jag vet, sa Electra.
Det blev konstigare och konstigare för varje sekund som gick.
Angel tänkte att hon borde gå tillbaka, men Electras ord hejdade henne.
- Jag vet en plats där alla är som vi. Utstötta. Udda. Det är inte långt härifrån, jag kan visa dig om du vill.
Tanken lockade Angel.
En massa människor som var som hon. Ingen familj som inte förstod henne.
Hon följde med.
När kvällen anlände kom Sei fram till Appaloosa Plains.
Lustigt nog till samma ställe som Electra och Angel varit på bara några timmar tidigare.
Han gick fram till en av mathandlarna.
- Ursäkta, men har ni möjligt vis sett en tjej som klär sig som en tiger här någonstans?
- Ja, lustigt nog var det precis en sån här tidigare idag. Hon hängde tillsammans med den där skumma typen... Tvi, såna vill vi inte ha i vår stad!
- Vet du var de tog vägen?
- De gick mot den förbjudna delen av staden. Men jag råder dig att hålla undan från den där maran, hon är inte att leka med, sa den gamla damen allvarligt.
- Tack för hjälpen, sa Sei och började osäkert gå mot det håll som damen pekat mot.
- Det börjar bli sent, kom så ska jag visa vart ni ska sova, sa Linda.
Hon började gå och Angel och Bamboo följde efter.
- Vad är detta för ställe? viskade Angel.
- Jag är förvånad att du inte listat ut det än, men det är bara bra. Då blir det en ännu större överraskning imorgon, viskade Bamboo tillbaka.
- Här är det, sa Linda och öppnade en dörr.
- Det är inte mycket, men jag hoppas det ska duga.
- Det blir jättebra, sa Bamboo med ett leende.
Han satte sig på en av sängarna, och Angel satte sig på den andra.
- Super! Då kommer jag och väcker er imorgon. Sov gott! sa hon glatt och stängde dörren.
Angel somnade snabbt.
Hon drömde mardrömmar hela natten.
Ett par svarta ögon och ett blodisande skratt jagade henne i mörkret.
Hon sprang i en tunnel som aldrig tog slut.
Ögonen och skrattet kom aldrig närmare, aldrig längre ifrån, alltid hack i hälarna.
Hon hade sprungit i timmar.
Plötsligt ljusnade det och hon föll.
En ljusgrön figur fångade henne i slutet av fallet.
Den gröna pojken lutade sig ner för att kyssa henne. Då vaknade hon.
Hon ville skrika, men hennes hals var alldeles torr.
Hon var alldeles genomvåt av svett, och den tjocka tröjan som Bamboo tvingat på henne för att "hon inte skulle frysa", gjorde inte precis saken bättre.
Det var Sei. Det var han som hade räddat henne från att falla till sin död, det var han som hade försökt kyssa henne.
Hon hade föredragit det första.
Efter en stund lyckades hon somna om.
Hon sov resten av natten utan drömmar om ögon, skratt eller gröna pojkar.
Det var tidigt på morgonen när Linda försiktigt öppnade dörren till rummet och smög in.
- DAGS ATT VAKNA SÖMNTUTOR! ropade Linda så högt hon bara kunde, vilket fick i alla fall Angel att sätta sig upp spikrak.
- Var du tvungen att skrika? frågade hon sömnigt.
Linda log.
- Välkommen hit, skrattade hon.
Angel drog av täcket och tog sig upp ur sängen.
När Bamboo hade vaknat drog Linda ut dem båda två.
- Nu ska vi börja! sa hon ivrigt.
- Tyvärr är de flesta av våra hästar på sommarbete, men vi har tre stycken här som kommer duga, sa hon.
- Hästar? Så det är vad det här är! Ett hästställe! utbrast Angel.
- Vi föredrar ordet ranch, men ja, det är det, sa Linda.
Angel suckade.
"Aldrig i livet att de får upp mig en sån där!" tänkte hon.
- Okej! Bamboo, du tar Moon, skimmeln där borta, sa Linda.
- Det är den vita va? frågade Bamboo osäkert.
Linda nickade.
- Och du Angel, får ta Bob, Appaloosan som står längst bort i hagen.
"Eller inte" tänkte Angel.
Bamboo hade redan kommit upp på sin häst.
Linda kastade sig snabbt upp på sin häst och den började sakta skritta mot Angel.
Bamboo försökte få sin häst att göra likadant, men hur mycket han än klappade gick den inte framåt.
- Den här hästen verkar inte vilja gå! ropade Bamboo.
Linda skrattade.
- Jodå! ropade hon tillbaka.
Bamboo tittade fundersamt på hur Linda gjorde och försökte göra likadant.
Tillslut gjorde han något rätt, för hästen började gå.
- Kom igen nu Angel, hämta din häst, det här är kul! sa Bamboo glatt.
- Nej, tack, sa Angel kort.
- Jag måste någon annan stans och göra något annat, sa hon sen.
Hon gick därifrån med snabba steg, och när hon hörde att någon följde efter ökade hon takten.
- Vänta Angel! ropade Linda.
Linda kom ikapp henne och hon hade inget annat val än att stanna.
- Jag vet att det kan verka läskigt, men jag lovar dig, det är ingen fara, sa Linda.
- Det är många med hästskräck som har testat ridning och kommit över det, sa hon sen.
- Men tigrar rider inte! sa Angel surt.
- De äter hästar!
- Jaha, så det är det detta handlar om.
- Du tror alltså att du är en tiger... började Linda.
- Jag tror inte, jag är tiger!
Linda studerade Angel.
- Jag har hört om någon. Hon bodde här i stan förut. Hon var precis som du, övertygad om att hon var en tiger. Folk sa att hon var galen. En dag hittade hon kärleken, och insåg att hon var en människa.
- Hon är inte alls som jag! Jag skulle aldrig låta någon få mig att tro att jag var en människa, och jag skulle aldrig någonsin bli kär i en människa! skrek hon förskräckt.
Hon kände för att slå till Linda, men istället sprang hon därifrån.
Även om Linda följde efter skulle hon aldrig hinna ikapp.
Ingen människa kan mäta sig med en tiger.
